Aftonbladet – 30 mars 1854, sida 1

nistern sir Hamilton Seymour, : anspelande på att han ville tala med honoma förtroligt om I Turkiet. Sir H. Seymour tog tillfället i akt och bad honom om några försäkringar, som kunde lugna engelska Tegeringens farhågor, I med afseende på de turkiska affärerna. Då sade kejsaren, till en början med någon förlägenhet: Turkiets affärer äro i stark upplösning. Landet sjelft synes falla sönder; detta vore en stor oiycka, och det är vigtigt att Rysslard och England komma till en öfverensstämmelse om dessa saker, och åttingandera tar något afgörande steg utan den andras vetskap. Jag anmärkte (vi följa här sir H. Seymours depesch) att det gläder mig höra H. M. föra detta språk, och detta var just den åsigt jiag hade om turkiska frågans tillbörliga behandlings. Vänta, sade kejsaren, vi hålla i armarne en sjuk,, en mycket sjuk person; jag säger er, det vore en stor olycka om han en vacker dag skulle slinta oss ur håänderna utan att alla nödiga dispositioner voro på förhhand tagnö. Men här är ej tid att tala med er härom.. Det var tydligt att kejsaren ej ville förlänga sanntalet. Jag sade derföre: E. M. säger att mannen äir sjuk; mycket rätt; men E. M. torde förläta mig om jag anmärker, att det tillhör den ädle och starke mannen att skona den sjuke och svage. Czaren aktade sig väl att visa humör öfver engelska ministerns anmärkning, men afbröt samtalet tör den gången. Qvickheten med den sjuke mannen måtte emellertid hafva behagat det kejserliga majestätet, och några dagar derefter, den 14 Januari, återtogs samtalet om Turkiet. Kejsaren började att för sin del desavouera kejsarinnan Katarina.s eröfringsplaner, och kom så åter på Turkiets sjukdom, hvarur det aldrig skulle Izomma sig; mannen är sjuk; han kunde lätt dö i våra händer,, och insisterade på nödrvändigheten att gemensamt uppgöra någon plan för administrationen af sterbhusets tillgångar. Ministern bad få erinra, att i England råder en stor motvilja (repugnance) mot: att diskontera en gammal väns och bundsförvandts qvarlåtenskap,. Kejsaren tog ej humör, utan kastade om ton, och sade att han endast som vän och gentleman ville höra hvad Seymour tänkte om saken; ty om blott England och Ryssland vore sams, så behöfde man ej bry sig det minsta om hvad de anira tänkte,. Kejsaren förklarade sedan tt han aldrig skulle tillåta England att vesitta Konstantinopel, och att han ej sjelf skulle taga det såsom ägare, ehuru han ej ville svara för hvad han kunde göra såsom fö rvaltare (depositaire). Det kunde hända att omständigheterna föranledde mig att besättz. Konstantinopel, om intet vore på förhand Yippgjordt, utan allt öfverlemnadt åt slumperi. Det öfriga samtalet vände sig kring czarens besök i England, och kring de heliga orterna, och det enda märkliga för öfrigt är den försäkran han gaff, att hans trupper ännu ej rört på sig (nont pas bouge), ehurn det genom engelska konsulermas berättelser på åtskilliga ställen var väl belkant att 4:de armåekåren redan var under fulll marsch mot Donaufurstendömena. Den depesch, hvarmed lord .J. Russell besvarar de två ofvannämda, är :full af värdighet. Engelska regeringen fimner intet skil att antaga Turkiets snart förestående undergång; den kan. dröja 20, 50, ja 100 år. Utrikes ministern protesterar på det bestämdaste emot hvarje anticiperadt förfogande af sultanens länder, och oärligheten afitt hålla Frankrike och Österrike i okunnighet om sitt aftal. Rysslands ställning såsom intermsinnehafvare af Konstantinopel skulle blottstillas för många vådor till följe af nationens länge närda äregirighet. och Europas afund. England anser det visast att bete skonsamhet mot Turkiets svaghet, och uppmuntra sultanen att genomföra sådana reformer som kunna förbättra ställningen för hans kristna undersåter. I de två följande depescherna redogör sir Hamilton för två nya samtal med CZaen rörande den Russelska depeschen. En elska ministeren var illa underrättad mente keio , J saren, då den trodde att Tv kpt egde någon såsom bok Värs Paaren VISste dea saken bättre, ö I ID artigt medgaf att han borde veta. Lika) edeg klagar han öfver att mani England mnisskänt hans afsigter. Finge han blott t8la 10 minuter med lord Aberdeen, som kär Ge honom och hade förtroende till hono7 n, så skulle man nog komma öfverens. Ean begärde ju ej ett hemligt aftal eller protokoll, med andra maktens uteslutande, endast ett förtroligt meddelande mellan gentlemen. Detta samtal egde rum den 20 Febr. vid en soire hos tronföljarens gemål, och sir Hamilton slutar sin depesch derom med den anmärkninningen, att czaren måste nog hafva gjort upp med sig när han ville störta tukiska väldet, eftersom han så ifrigt profetera: om detta väldes förestående fall, samt ger sin regering i detta fall några välbetänkta vinkar, särdeles rörande det hemliga förståndet i denna fråga mellan Ryssland och Österrike. Följande samtal egde rum den 21 Februari, då ministern officielt meddelade czaren lord J. Russells ofvannämnde depesch. Samtalet räckte I timma och 12 minuter. Czaren utlät sig åter öfver Portens förestående fall, som han var så ifrigt intresserad att förekomma,, men som dock var så nära förestående, samt kunde föranledas :af någon misshällighet mellan gammalturkarme och det parti som kämpar för nya ytliga framska reformer,, eller genom ett uppror af de kiristne. Kejsaren afbröt ideligen uppläsningem af depeschen. När Seymour kom till det ställke, som handlar om ovärdigheten af att på förhand förfoga öfver turkiska området, anmärkte kejsaren iter att här endast var frågan om att få höra en åsigt och ingenting vidare. Seymour bad honom då sjelf låta höra sim åsigter, och efter en lång tvekan yttrade han sig sålunda : Näväl, det är ätskilliga saker, som jag aldrig skall tåla; jag vill börja med oss sjelfva. Jag skall aldrig tåla Konstantinopels beständiga besättiande af ryssarne, lika litet som af engelsmän, fransmän eller någon annan stor nation. Vidare skall jag aldrig tillåta etc försök att återställa det bysantinska riiket, ej heller en sådan Greklands utvidgnizg, att det lölefve en mäktig stat; än mindre skal jag tillåta, attt Turkiet sönderfaller i små republiker, till hemvist för hrr Kossuth, Mazzini och andra Europas revolu ionnsmänr; heldre än jag tilläte något af allt detta, skal jjag föra krig så länge jag har en man och ett gevär qvvar. Der har ni traxt ett par ider; låt mig nu höra: några af er. — Jag anmärkte, säger sir H. Seymour, att England ilIdrig aoftoreträfvada hacittnringnn Af Mansganage