Aftonbladet – 29 mars 1854, sida 2

berg — hvilken i parentes sagdt förr skulle låta hugg sig i stycken, än förråda någon af sina gäster. Utom dess kunde vi ge hvad färg vi behagade åt våra besö på ett sådant ställe, i händelse de skulle bli kända. Der råkades vi således, stundom en, stundom tv gånger i veckan, och jag hade ingen anledning förmod det någon gifvit akt på dessa sammanträden. Emellertid visste jag alltför väl, att alla mina ste, noga bevakades. Isynnerhet var det en viss kaptei Gyllenroth, som roade sig med att vara en hög herre spårhund. Spioneri och lögn äro för nära slägt att e träda in på hvarandras områden. Gyllenroths rapporte voro kanhända ej alltid så sanningsenliga, och hvad son ökade missnöjet var, att alla nyssbemälte herres stor; anbud antingen afslogos eller försakades — välförståen. des i all underdånighet. Att allt detta skulle misshaga var helt naturligt. Mer hvad som jag aldrig kunde föreställa mig, var den ne: driga hämnd de rigtade emot mig, och hvilken, om jag ej lyckas bevisa min oskuld, skall drifva mig ur mit fädernesland. Den 14 Oktober utfärdades riksdagskallelsen; den 16 gaf arfprinsen, generalissimus, en fest för alla de i staden varande officerare. Jag var den ende, som uteslöts. Orsaken känner jag ej... Emellertid synes det, som hade han velat begagna detta tillfälle till utförande af sin hämndplan. Om aftonen, ungefär en timma innan officerarne skulle samlas, kom Gyllenroth hem, liksom för att hemta mig, och visade sig högligen förundrad öfver att ej se mig slädd. Ganska trankilt omtalade jag förhållandet. Men lå må du tro att en störtsjö af ord frambröt från hans äppar. Han svor att han sett mitt namn på listan... rågade mig om jag för en löpares glömska ville ytterigare blottställa mig för onåd; om jag vore så förskräckgt ifrig att fästa uppmärksamheten vid min person geom ett så oförståndigt beteende? m. m. — Kort sagdt: 1g lät öfvertala mig, och gick. Men döm om min harm rid det emottagande jag rönte. Vid mitt inträde i salen blef jag bestört öfver de beynnerliga blickar som öfverallt mötte mig; jag tror att fått se ett af Asiens eller Afrikas underdjur, kt 0) hafva väckt en större sensation. Jag gick man drog sig tillbaka; jag kände blodet rusa åt mfvudet, och ämnade just af en bland mina bekanta beära förklaring öfver detta uppförande, då fältmarskalk