Aftonbladet – 28 mars 1854, sida 2

cen jemnförelse, på det sätt som den blifvit ippställd, leder till det resultat att städernas nera ickestå i något förhållande till de förnåner de åtnjuta. Det var naturligtvis detta resultat som skulle åstadkommas, men två af xommittens ledamöter, kammarrättsrådet Kinmanson och borgmästaren Stolpe, hafva likväl afgifvit reservationer ej mindre mot lämpligheten af en sådan jemnförelse, som de af många skäl ansett origtig, än ock mot det sätt, hvarpå pluraliteten uppställt densamma. Samma dag som kommittens betänkande ingick till finansdepartementet, inlemnade hr Kinmanson underd. ansökning om entledigande från kommitten, och man vill veta att hr Stolpe är betänkt på att göra detsamma. — Utom de i gårdagsbladet anmoncerade tillfällen till aflemnande af välvilliga bidrag för de brandskadade i Örebro, har äfven herr Adolf Bonnier hos redaktionen tillkännagifvit att en lista för besagde ändamil är tillgänglig i hans bokhandel å bazaren. a — I dagens nummer af Svenska Tidningen uttrycker en insändare på följande vis sitt deltagande för det olyckliga Örebro: . Frågor. Åter en förstörd stad! — derför att man fortfar med träbyggnader. Frågas nu, om de styrande i Örebro glömt v. Akens bepröfvade eldsläckningsämne, och k. brefvet af 1820 Maj 21, hvilket arbefaller att det alltid bör vara att tillgå uti allmänna yggnader? Frågas, om ingen i Örebro vet utaf Philijs (nu mera af hr Fahnehjelm patenterade) sätt att qvifva lågan, då släckning af bränder är ytterst lätt? Frågas, om intet resp. brandassuransbolag borde uti eget intresse, befordra detta medel? Frågas om lojhet och sorglöshet är detsamma som undergifvenhet under Försynens: skickelse? och, om det är grundlagsvidrigt, om regeringen med en nådig skrapa väckte vederbörande ur deras dvala? Frågas om å sådan ort, der man icke mäktar bygga af sten, åtminstone inom hvarje stadens qvarter, icke borde uppföras 15 a 20 alinars brandmurar? Frägas slutligen, om exerciskompanier, för-lagde uti resp. länsresidenser, icke skulle utgöra det pålitligaste arbetsmanskap vid sådana olyckor, och vara säkraste värnet för landskansli och ränteri? Att vidhänga gamla vanor är vördnadstjudande när dessa äro nyttiga och goda — men ytters: abderitiskt när de äro skadliga och dumma. Att vakta sig för dylika stora ödeläggdser är bättre, än nödgas hos regering och ständer låna understöd. . Om en kunglig skrapa är på sin plats vid en olyckshändelse, som beröfvat 1200 menniskor sina hem uti sin egendom, så torde den i första rummet böra träffa den embetsman, som genom sina lyckligtvis icke åtlydda befallningar var på väg att hindra de berömliga bemödanden hvarigenom man lyckades att åtminstone i en rigtning sätta en gräns för förödelsens vidare framfart. Ne