Aftonbladet – 28 mars 1854, sida 1

— Förliden Onsdag, då frågan om tillfälligt upphäfvande af importtullen på spanmål förevar och afgjordes i borgareståndett, redogjorde vi i största korthet för den deebatt som föregick ståndets bifall till ckonomiuutskottets tillstyrkande förslag. Vi ha sedermerga ej trott oss böra gifva något omständligare referat af denna debatt, dels derföre att frågan! om importtullens upphäfvande numera var: afgjord och förslaget derom af tre stånd antaget genom den utgång frågan fick i borgareståndet, dels derföre att några nya skäl just ej framdrogos utöfver hvad som blifvit anfördt såväl vid öfverläggningarne om bränvinsbränningens inställande som under debatterna om sjelfva den förevarande frågan uti de stånd som först behandlade och afgjorde densamma. En episod under öfverläggningen förtjenar dock ett räddas undan glömskan. Den förtjenar det derföre, att den utgör en högst märklig uppenbarelse af sjelfva den innersta tankan hos mången bland dem som, vaggande sig i det trygga medvetandet af eget rikligt välstånd, icke förmå göra sig en föreställning om hvad det vill säga att vara i förlägenhet för sin dagliga utkomst. Bland dem, som under den öfver-läggning om hvilken vi tala ifrade för importtullens bibehållande, befann sig äfven en blamd representanterna för rikets andra stad, koommerserådet Wijk. Det var denna represemtant som dervid yttrade dessa tänkvärda ord: Man talar om de så kallade fattiiga klasserna; men man förgäter att då de ej ha något att köpa för, så gör det detsamma hvad tunnan kostar, Det blir i alla tall de, som ha något, hvilka få släppa tll fiolernar. Emot den ekonomiska falskheten och det rikedomspösande högmodet i dessa åsigter vore ganska mycket att säga, men vi äro öfvertygade att blotta framläggandet af dylika tankar inför en rättänkande allmänhets omdöme, är tillräckligt för att framkalla den förkastelsedom de så väl förtjena. Inser då icke den värde representanten för Götheborg och de hvilka tänka och handla efter samma grundsatser som han, oom de än icke lika oförställt uttala dem — insee de icke, att om, genom en konstgjord prissteegring på de första lefnadsbehofven, dessa mååste beta,