Aftonbladet – 24 mars 1854, sida 2

Hon afslet konvulutet och öppnade brefvet. — Ett knapphändigt bref, det måtte jag säga; ingen annan öfverskrift än — Friherrinnan! — Så familjert skrifver knappt prinsen. Lit se! Hon läste: — Friherrinna! Er man har skördat lönen för sina brott. Lefvande begrafven multnar han under ruinerna af den så grymt mördade Dittmars slott. Är ni angelägen att få hans ben i vigd jord, så sök dem der! — Ett ord ännu: gå ej längre på den bana ni hittills beträdt, så framt ej ett lika hårdt öde skall drabba äfven er. — Brefvet egde ingen underskrift. Om man tager tidens vantro i betraktande, må man icke förundra sig öfver den verkan som detta bref åstadkom. Regina hade önskat sin mans död, och såg sig nu på ett så förfärligt sätt bönhörd. Fasa och förskräckelse hade helt och hållet förlamat henne ... hon satt blek och kall lik en bildstod, och brefvet hade glidit ur hennes maktlösa händer. Omsider bidrog sjelfva hennes fruktan att återbringa henne till sans och eftertanke. Hon upptog derföre brefvet och, oaktadt sin hemliga fasa, genomläste hon det ännu en gång med största uppmärksamhet. Det syntes tydligt att den som skrifvit dessa rader varit förnämsta verktyget till det rysliga öde, som drabbat Duvald. Men hvem var då denne person, som syntes ega en så fullständig kännedom om hans brott — och än mer, som kände den röle, hon sjelf spelat deri? Hvad som gjorde saken ännu mer invecklad och obegriplig, var att stilen förrådde en qvinnas hand. Men allt grubbel häröfver var förspilld möda, — och oaktadt sin ytterliga otålighet och sin feberaktiga oro, nödgades Regina öfverlemna upptäckten af denna hemlighet åt framtiden. Reginas uppmärksamhet vändes nu på den sista meningen i brefvet. Den varning, som deruti innehölls, hade gjort ett så djupt intryck på henne, att hon en lång stund satt och eftertänkte, om hon ej gjorde bäst i att helt och hållet draga sig tillbaka — hvilket borde vara så mycket lättare, som hon endast kände afsmak och ledsnad för prinsen; — skatfa Gyllensten nåd och gifta sig med honom. Men det gick med dessa helsosamma tankar som med de flesta lastbara menniskors goda föresatser: de gå som de kommit. Äregirighet och högmod togo ut sin rätt, och frågan reducerade sig slut