ÖFTRRSTE STOBEE HOLSTEINSKA PARTIET.) Reginas förskräckelse hade verkligem varit så stor, att hon af fruktan att förråda sig icke vågade möta Gyllenstens blickar förr, än hon hunnit något sansa sig. Men innan hon hann svara, inföll madam Hofverberg, under det hon nedsläppte rullgardinerna och påtände ljusen: — Det var förfärligt, hvad herr öfverstelö;tnanten körde. Inte är jag just rädd af mig; men det tillstår jag... g — Ja, det var en tusan di. till häst! — och nu omtalade han sitt äfventyr, i det han skarpt fiserade korEetten för att se hvad intryck det skulle? göra. Den färgskiftning som spelade på deen arme kornettens ansigte, dess hastigare andedrägt — allt bestyrkte nästan till visshet Gyllenstens misstankaar om dess kön. Stum och blek af förskräckelse hade: madam Hofverberg afhört berättelsen. Gyllensten utbrzast: — Hvad nu, hvad står på? Förbanmaa mig är icke madam lika blek som karlen, hvilken diinglade i galgen! — Herre Jesus, så herr öfverstelöjtnranten talar! Kan inte en fattig syndig menniska bli... Ett hånskratt afbröt och tystnade henne. — Har madam Hofverberg blifvit pietist! Hur går det då med rörelsen? Regina afbröt samtalet, som för heme blifvit särdeles pinsamt. Hon var ej ännu så förd:rfvad, att hon icke kände en iskall rysning skaka sina leder vid tanken på den arma f—n, som blifvit hängd, för det han gått hennes furstlige älskares ärenden .. Regina var ett svagt och syndigt barn. Mot menniskans trenne frestare — djefvulen, verlden och vårt eget kött — hade hon ingen kraft att strida... men dettu hindrade icke, att ju hon, om det varit möjligt, skulle velat stå väl — äfven hos Gud. Under den lilla måltiden hade Gyllensten, som sälJan gjorde något utan beräkning, bra nog anlitat buteljen, dels för att nedskölja minnet af den obehagliga synen vid galgen, dels i hopp att vinet skkulle öppna kor) Se A. B. N:o 53, 55—57, 59, 61—065, 688.