een äss ss RR rr kan han gerna ha någon kurtis der — det är icke troligt... Dessa möten äro bestämdt af politisk natur. Han ställde sig på post vid hörnet af gränden och blef der med ett exempellöst tålamod stående. Väl såg han åtskilliga män, insvepte i kappor, komma ned frår huset; men han kunde i anseende till mörkret ej igen. känna någon af dem; och han stod just i begrepp at aflägsna sig, då han hörde ännu någon komma trappar utföre. Nästan i samma ögonblick lät äfven bullret a Gyllenstens kärra höra sig... Gyllenroth stadnade qvai på sin post. För Stobege och hans vänner hade tiden nalkats til afsked. Det kunde knappt undgå en Stobees, en Ceder. hjelms skarpsinnighet, att kriget med flit blifvit fördt med lamhet, och det lyckades dem att temligen noga få rede på härftråden i denna väfnad af intriger. De beslötc likväl att till hvad pris som helst stänga vägen för prinsen till tbronen och försäkra hertigen af Holstein om successionen efter drottningens död. Derpå skiljdes mar åt. En i sender lemnade rummet, och Stobee blef hän. delsevis den siste. Han hade redan gått utför trapporna. För att vägleda sig i detta egyptiska mörker, hade han öppnat luckar på sin blindlykta; han ärnade just tillsluta den, då bull ret af Gyllenstens åkdon nådde hans öra. Han drog sig tillbaka i afsigt att låta den resande passera, då har hörde vagnen stadna. Nyfiken att erfara hvem som så sent kunde anlända till denna bostad; stadnade han — och igenkände, vid lyktans svaga sken, till sin utom ordentliga förvåning och bestörtning, den han minst a alla väntat att få skåda — Kock von Gyllensten. Slagen af häpnad stod han der en stund orörlig. Mei erinrande sig Cecilias berättelse, insåg han snart att Gyl lensten varit den ene af de båda i skogen samtalande till hvilka den unga flickan lyssnat. Hvem den andr var — det visste han redan. — Det var således genom denne bof komplotten mo min frihet bedrefs. Jag borde ha förstått det. Men — kunde ej mörkret bedraga mig? Jag måste hafva visshet Han sprang åter upp. I ett hörn af rummet, der d holsteinske herrarne haft sin sammankomst, hängde e ringklocka. Han drog häftigt på dess sträng. Det var madam Hofverbergs sed att i alla sådan kritiska fall, der gästernas säkerhet berodde på den mes ogenomträngliga hemlighet, aldrig tillåta andra än sij sjelf tillträde. Hen inkom också efter en stunds förlopp