Aftonbladet – 22 mars 1854, sida 2

röster i Sverge yttra fruktan för hvad Danmark i säNn dant hänseende skulle göra. Danmark skulle visserligen icke genom sjelfva neutralitetsförklaringen, så länge: ingen annan förbundstraktat finnes — och ännu )ätmimstone är ingen sådan bekant — vara förp!igtadt ttill att i sådant fall göra gemensam sak med Sverge se I och Norge, och det skulle, om dessa länder hade så ar i mäktiga allierade som vestmakterna, icke kunna anse te sitt bistånd för att vara af sädan betydelse, att det ;s icke med godt samvete och räddad ära kunde forttt sätta sin neutralitet. Men liksom det danska folkets tt lifiiga sympatier mäste följa vära fränders vapen, sä -I torde det vara en stor fråga, om icke klokheten i slsädan händelse bjöde att följa samma fana som de; hlty Danmark är för litet att bevara en isolerad neuI tralitet under ett allmänt europeiskt krig. Följden njaf att det hölle sig tillbaka kunde lätt bli, att dot antingen af östern eller af vestern anvisades säsom 1, betalning för Preussens biständ. Detta är efter värt K, JsSätt att se, den största fara, som Danmark kunde r-Iöpa genom att stå ensamt under den förestående stridåden. Hur redlig än Frankrikes och Englands politik visat sig hittills, så kunde dock omständigheterna bli ulaf den beskaffenhet, att man icke kunde vara säker olför, att de möjligen tillslöte ögonen för ett nytt preusnåsiskt öfverfall på hertigdömena, om de derigenom kunde förskaffa sig denna makts biständ. Att Ryssirland lika litet skulle spara Danmark nu som 1812, 1-fdå kejsar Alexander skänkte svenska kronprinsen Ol Norge till belöning för hans biständ mot Napoleon, nidet kan man vara öfvertygad om. Om Danmark deremot, i händelse den nordiska neutraliteten upp: hljlöstes, slöte sig till England och Frankrike, så skulle nå dessa staters ära vara satt i pant för dess integritet tjoch de skulle vara nödsakade att häfda densamma med samma kraft som de nu häfda Turkiets. Om att tt I sluta sig till Ryssland kan naturligtvis aldrig bli tal. SI Vi vea mycket väl, att vi ha både statsmän och hofDI män, ja furstliga personer med starka ryska sympa-Itier; vi veta, att man på nägra högre orter hör fromma önskningar om de ryska vapnens framgång aloch Danmarks försjunkande i Rysslands famn; men pl vi veta också, att dessa önskningar icke blott äro så ; lalldeles stridande mot folkets vilja — och i detta 1 I hänseende äro den danska och den tyska nationaliteilten fullkomligt ense — utan tillika 34 stridande mot -Isundt menniskoförständ, att vi icke kunna hysa någon rjallvarssam fruktan för, att ett så vansinnigt infall nå:gonsin skulle vinna insteg i konungens råd och framtlträda såsom regeringens beslut. Genom att kasta sig li Rysslands armar skulle man icke blott med säker-bhet framkalla Danmarks materiella förstöring och utnlsätta dess politiska existens för den största fara, utan niiman ulle tillika upphetsa folket till förtviflan och ejöppna vägen för inre hvälfningar, hvilkas slut man tlicke kunde förutse. Vikomma här till en fråga, som blifvit uppställd och b:svarad under adressdebatten på riksdagen. Skulle ett ministerombyte i detta ögonblick verkligen utöfva nägot skadligt inflytande på Danmarks yttre politiska ställning? Ingalunda Hvad som fattas för den tryygghet, hvarmed vi eljest hittills kunnat gå händelsserna till mötes, är just förtroende till regeringen,, är full säkerhet för att den icke låter inverka på sig af skadliga inflytanden här hemma eller af påtryckning utifrån; men denna säkerhet skulle vi i högre grad ha, om regeringen aflöstes af en annan, som stode folket närmare. Den nya regeringen skulle taga neutralitetsförklaringen i arf från sina föregånBare, tillika med dess rättigheter och förpligtelser, Joch de krigförande makterna skulle deri, att regeringen vore i besittning af folkets förtroende, just finna Jen ökad garanti för, att neutraliteten skulle bli strängt jakttagen efter förklaringens ordalydelse; ty det är Jalltid händelsen, att den regering, som har största förtroendet hemma, har det äfven i utlandet. — — — I FRANKRIKE. Franska flottan lärer till en början blifva så upptagen genom expeditionstruppernas transporterande, att den tills vidare blott genom ett enda skepp, Austerlitzn, kan komma att representeras jemte den engelska flottan i Östersjön. Först sedermera kommer äfven en fransk eskader, sannolikt den under Parseval-Deschenes befäl stående, att afgå till Östersjön. Fursten af Hohenzollern-Sigmaringen, hvars sändning till Paris fortfarande i hög grad sysselsatte allmänna uppmärksamheten, berättades redan åter hafva lemnat Paris. Trängseln för anteckningar till deltagande i statslänet är så stor, att finansministeren som öppnar sina byråer kl. 9 på morgohen, då redan är belägrad af stora massor som börja infinna sig redan kl. 7. Kursen på statspapper roterades den 15 dennes : AV, 1 I2,50; — 3 GY 66,70. HOLLAND. Yrån Amsterdam skrifves den 11 Mars: Det berättas, att här erbjudas mycket höga frakter för transporter af vapen till en rysk hamn. Men våra landsmän äro för förståndiga att låta förleda sig genom sådana fördelar, då just den höga frakten ovilkorligt måste öppna ögonen för den oundvikliga faran. Ingen redare har gått in härpå, utan vändt sig till regeringen med förfrågan om hvad skydd de kunma påräkna på sjön. En neutral regeing kam svårligen bevilja sådant skydd, så snart kriget blir förklaradt. ENGLAND. I underhuset den 13 interpellerades lord tussell i anledning af en artikel i Journal le S:t Petersbourg,, hvari påstås att förtroiga meddelanden egt rum i början af förra ret melllan ryska och engelska regeringarne, ngående Turkiets delning. Lord Russell sade let icke vara sed att för parlamentet framigga enskilda korrespondenser mellan minitrar; men då den ryska regeringen utan tvifvel tillåtit den nämnda tidningen att anspela på korrespondensen i frågan, kunde engelska egeringn ej längre göra sig något samvete f att famlägga den för parlamentet. Korespondmsen skall visa, att under det vi på lt vis yttrade vår aktning för ryska czaren, öllo vi oss strängt tillbaka från hvarje förslag om gick ut på Turkiets styckning. Öfver hvad om afhandlades vid czarens personliga beök i London, kunde deremot lorden ej gifva ågon närmare upplysning. Mouhton Milnes rotesterade mot engelskt ingripande i underyckandet af den albanesiska insurrektionen, varpå Russell svarade, att regeringen ansåg g förpligtad att motverka densamma, då den unde tjena till att arbeta ryssarne i händera. Lord Palmerston yttrade att han ej anig upppret serdeles betydligt, men att det estämdt vore anstiftadt af fremmanda uanle