Aftonbladet – 22 mars 1854, sida 2

— Hvad kan han väl ha att frukta? — ropade Re. gina ifrigt. — Han har intet ondt gjort och dessutom har han ju fått lejd... Prinsen beskyddar honom och det med rätta. — Herre Gud! Hvem vet väl bättre än Jag att öfverstelöjtnanten lider oförskyldt; men folket är så elakt och sedan... — Och sedan? ... Madam Hofverbeg mumlade några osammanhängande ord. Den listiga gunman kände nogsamt anledningen, hvarför Gyllensten bifvit återkallad. Affärer, hvarom vi framdeles skola tala, gjorde att hon med denne sednare stått i en fortsatt beöring, oaktadt hans landsförvisning. Att Gyllensten varit n af mellanlöparne mellan ryska befälhafvaren, Zöge och prins Fredrik, — det anade gumman, som genomGyllenroth, hennes förtrogne, hade reda på de fina tråda, hvilka undgått många skarpsyntare blickar. Men hvad hon med säkerhet trodde sig veta, var att Gyllensten skulle användas i intrigerna mot holsteinarne, enkannerligen Stobee, mot hvilken hans eget hjerta dessutom lågade af hämnd. Men ännu ansåg hon det vara för tidigt att börja förföljelserna mot detta parti, hvarmed man, enligt hennes mening, borde dröja till dess prinsen blifvit konung. Det var derföre hon uttryckt sitt tvifvel... derföre hon hördes mumla några ord som :ntydde att hon ansåg öfverstelöjtnanten hafva kommit för bittida. Af dessa osammanhängande ord nästan gissade Res sina till hvad hon ville säga. Men hon fick ej länge tid att öfverlemna sig åt beraktelser deröfver. Madam Hofverberg ropade: — Tyst! här kommer någon körande. Herre min je! det är en skenande häst! Gud låte det icke vara ifverstelöjtnanten ! då kör han ihjäl sig i hörnet. Emellertid hade Regina lutat sig ut genom fönstret, ich qvinnan hade knapt yttrat dessa ord, innan Gylensten svängde om det farliga hörnet. Oaktadt sin djerfhet var Regina på väg att högt krika till, då hon lyckligtvis erinrade sig. att det icke jassar en kornett att skrika. Allt nog, Gyllensten kom yckligt fram och Reginas beundran stegrades vid åsynen f den oförfärade djerfhet han ådagalade. — Hvad! så sent och kornetten är ännu uppe för att änta mig! — ropade Gyllensten då han inträdde i kainettet. (Forts. följer.)