Aftonbladet – 18 mars 1854, sida 2

sikaliska Akademien. Vid afgörandet häraf uppkommer den dubbla frågan: huruvida akademiens läroverk behöfver en reform, och: huruv:da denna reform medför nödvändigheten af ett ökadt anslag, eller om samma resultat kan vinnas genom en ändamålsenl-gare administrat.on? Vid en blick på akademien (nemligen läroverket) framställer sig i främsta rummet den anmärkningen, att detta institut icke är nägon akademi och ej heller något annat i denna väg. Ett akademiskt läroverk förutsätter naturligtvis ena förberedande skola; en sådan finnes icke, och derföre mäste akademien sjelf förvandla sig till en sådan, men tillika bibe bålla sin egenskap af högre läroverk, för att kunna kreera direktörer, organister mi. m., och detta, oaktadt akademien saknar lärare ii solosång, blåsinstrumenter, komposition och instrunmentation, musikalisk estetik och historia. Akademiien är sålunda på en gång en förberedande skola tilll ett högre läroverk, som icke finnes, och ett högre läroverk, till hvilket man kommer frän en förberedawmde skola, som ej existerar. Ty båda delarne betinga hvarandra såsom serskilda, ehuru i sammanhang med hvarandra stående stadier af en vetenskaplig lärokurs, men kunna icke sammanslås till ett, med upphäfvande af de förmedlande öfvergångarne, utan att de tillika upphäfva hvarandra, och detta har sedan mänga är varit fallet med Musikaliska akaderniens läroverk. Dessa fakta bevisa tillräckligen nödvändigheten af en genomgripande reform, som hufvudsakligen skulle bestå uti akademiens delning i ett förberedande och ett högre läroverk, med serskilda lärare wti bäda, jemte inträdesexamina, samt anställandet alf lärare uti sistnämnde verk i de ämnen, som, enligt hvad ofvan antydts, hittills varit förbigångne. Äfven torde, i sådant fall, en rymligare lokal blifva behöfllig. Besvarandet af den andra frågan, eller huruvida orsakerna till ofvannämnde missförhällanden böra sökas uti medlens otillräcklighet eller uti deras förvaltning, beror derpå, huruvida man gjort allt hvad som med de till buds stående tillgångarne kunnat göras, innan man begärde ökadt anslag. Redan under loppet af mänga år, före 1848, befann sig läroverket i ett aftynande tillstånd. Ringheten af dess dåvarande tillgångar (1700 rdr bko) jemte missförhållandet mellan elevernas vexande antal och de fåtaliga lärarne och lektionerna, hade urständsatt det att ens nägorlunda hälla steg med den framåtskridande tiden, och slutligen tycktes både staten och detakademiska samfundet sjelf stillatigande öfverenskommit om att betrakta det olyckliga läroverket säsom ett enfant perdu, som mäste inskränka sig till en ganska nödtorftig daning af lägre musikaliska handtverkare. Någon tid före år 1848 började äter spär till en mera lifig och verksam anda att visa sig; man blef betänkt på allvarliga förbättringar, men medel fattades. Då begärdes af rikets församladle ständer en mättligen ökad anslagssumma, hvilken dem kongl. propositionen ännu ytterligare nedsatte: mam tycktes bevilja den ringa summan likasom på prof, samt afbida dess resultater, innan något högre anslag medgåfves. Denna pröfvotid, om man så får kalla den, har nu tilländagått. Det beviljade beloppet var 1390 rdr bko, och sålunda utgjorde akademiens hela statsanslag nu 3000 rdr. Dessa ökade tillgångar användes väsendtligast till läroverkets förbättring: de flesta klassernas lärotimmar ökades, och somliga fördubblades; en ny klass (pianoklassen) inrättades, hvarjemte utgängsexamina, och särdeles direktörsexamen, närmare reglerades och ej obetydligt skärptes, äfvensom med årsexamina vidtogos sorgfälligt förbättrade arrangementer. Slutligen hafva äfven lärarne sjelfva fördubblat sina ansträngningar, icke blott inom hvad deras tjenst älägger dem, utar ock derutöfver; sälunda är t. ex. en särskild sängklass för fruntimmer bildad, för hvilken sängläraren ej uppbär någon inkomst. Enligt hvad årsexamina utvisat, hafva ock resultaterna af lärarnes bemödanden — inom de af läroverkets närvarande organisation dragne gränser -— öfverträftat hvad man rimligen kunnat vänta. Det prof, som staten förelagt akademnien, har den sälunda bestått med heder: ett faktum, hvilket ingen med sakernas närvarande ställning sskall förneka; och de sednare ären hafva bevisat, att orsaken till det akademiska läroverkets bristfälhga skick ej bör sökas inom akademien, utan hufvudsikligast i. en felaktig organisation, hvilken utan bistind frän statens sida ej kan förbättras. Vi vilja slutligen kasta en iastig blick på nägra musikaliska förhällanden, synneligast inom Sverige. Det är bekant, att ingen konst utöfvar ett så starkt och underbart välde öfver memiskosinnet, som musiken, hvilken för hvarje känshns skiftning, hvarje dess grad eger ett motsvarande lifvande och förädlande uttryck. Fri från begreppets band, omedelbart talande till fantasien, till känslan, intränger tonen i själens hemligaste rum, och me:ddelar dess föreställningar sin egen magiska färg... Hvarje menniska finner i honom en förtrogen, som ej blott förstär och besvarar hvad hon känner, utan ock lyfter det till en högre klarhet, värma och adel; derföre har den ock en vän uti hvarje menniskohjerta. En så mäktig och mängsidig kraft kan i det allmänna lifvet icke intaga någon underordnad ställning : den uppträder ock säsom lifgifvande element vid mästan alla tillfällen, som gä utöfver de hvardagligaste: bestyrens sfer; ofta ock inom denna. Vid sorghögtiiden som vid glädjefesten, i templet, på scenen, i krigets som i fredens bragder — ingenstädes vill man sakna tonernas genier, som klaga med den sorgsne, le med den glade, elda krigarens mod, höja den beljandes andakt. Då tonkonsten sälunda tjenar det allmänna, bör ock det allmänna tillse att den ej gär under i saknad af hägn. Men tonkonstens verksamhet för det allmänna är tj blott af andlig art; äfven i materiellt hänseende har den icke blifvit efter, och aldrig förfelat att till linIrandet af allmänna lidanden, uppkomne till följd af missvext, farsoter, eldsvädor, bidraga med sin skärf; för att ej tala om det understöd den ofta beredt i enskilda olyckor. Det allmänna bör derföre tillse att tonkonsten icke urständsättes att äfven framdeles verka i denna riktNing. Man hör ofta klagas öfver, att utländska konstnärer rid besättandet af musik iliska tjenstebefattningar föredragas framför de inhemska, och till och med särskildt införskrifvas. Detta är icke ogrundadt, men san för närvarande ej vara annorlunda. Sverge saknar icke individer med lyckliga musikaliska anlag, ja, är måhända rikare derpå än något annat land i närvarande tid. Men säkert göres ock i intet land mindre än här för utbildandet af musikaliska naturgåfvor, och under det man i utladet egnar sorgfällig värd äfven ät medelmättiga anlag, händer här ej sällan, att äfven de utmärkta, genom bristen på ändamälsenliga läroanstalter, gå förlor:de (hvarpå exempel ej saknas), eller stadna inom dileitantismens eller det musikaliska handtverkets krets. Behöfver man såunda en rutinerad musiker vid en eller annan plats, å äterstår oftast ingen annan utväg än alt från utandet införskrifva en dylik, eller engagera en skickig utländning, i fall en sädan händelsevis uppehäller ig här. Det allmänna bör derföre bereda tonkonstens inemska utöfvare en möjlighet att i kompetens till nusikaliska befattningar ej behöfva stå efter utlandets onstidkare. Dä vi uttala dessa reflexioner i sammanhang med