Aftonbladet – 18 mars 1854, sida 2

Prinsen ställde sig vid ändan af särgen, så att han fullkomligt bortskymde den qvinliga adjutanten. Stobee stod qvar längst ned vid dörren, och gjorde vid åsynen af drottningen en djup bugning. — Anar han något — tänkte Fredrik, blek som ett lik. — Och om han anar något, skall han väl förråda mig? — Han kände inom sig att Stobee hade blodiga förolämpningar att hämnas. — Min älskade gemål — utbrast drottningen bekymrad — hvarföre så blek? Hafva vi ej segrat? Äro ej ryssarne tillbakaslagne? — Jo, ers maj:t, vi hafva segrat — svarade Stobee, som i detta ögonblick njöt af sin dubbla makt öfver prinsen. — jo, vi ha segrat. Fienderna hafv med betydlig förlust blifvit förjagade, då deremot swvnskarne hafva förlorat ganska få ... färre än en och anran måhända önskat och hoppats. — Han lade en synnerlig tonvigt på dessa sista ord. — Ah, är det ni Stobeee — utbrast drottningen, som i sin oförställda glädje glömde att öfversten tillhörde det hatade holsteinska partiet. — Säg, hvad menar ni? .,.. Berätta huru allt tillgått ... Stobee betraktade henne uppmärksamt. — Hon är sålunda oskyldig! — tänkte han. — Detta kan icke vara en för tillfället antagen rol. Alltså är det han ensam som är brottslig. Prinsens öga sökte Stobges. Det låg ett bedjande uttryck i hans blickar. — Ers majestät befaller och jag måste lyda! — återtog öfversten. — Ers majestät må veta, att om vi varit helt och hållet oförberedda, så skulle utan tvifvel ej allenast båda skansarne, utan äfven alla deras försvarare ha blifvit tagna af fienden. Men lycklgtvis hade vi blifvit underrättade om det förräderi, som man stämplat emot oss. — Förräderi! — utbrast drottningen beknande. — Ja! — sade Stobee med ett ironislt löje. — Ja, vi blefvo förrådda ... Men se här, ers mgestät, här står min räddare! Han gick till sängen, fattade den darrande 2egina i armen och drog med ett våldsamt tag fram henne midtpå golfvet,