Aftonbladet – 17 mars 1854, sida 2

————— — — —Hc —c66 te ———— AA .;; 20-020 hvar fienden stod, och om prinsen — somliga, om den förbannade äppeltysken — ville uppoffra hela landet åt barbarernas raseri. Emellertid spridde sig utskickade från slottet bland folkhopen, i ändamål att lugna sinnena. Man öfvertygade mängden, at: kanonerna ännu vore halfannan mil aflägsnade från staden. Man började sålunda sansa sig, serdeles, som man kände sig öfvertygad att prinsen nog skulle försvara den stad, som han ville göra till sitt residens. Massan började redan skingra sig. En grupp af välklädda personer hade emellertid skockat sig vid ändan af Slagtarlusbron. En af dessa herrar sökte öfvertyga de andra om, att ingen fara vore för handen och att Stockholm vore ointagligt, då de plötsligen fingo se flere soldater med geväret i handen komma löpande. — Hvarthän? — ropade den talande herrn, som kände en af soldaterna. — Hvarthän, Frisk? — För tusan dj-r! hör lagman icke dånet? Ta mig dj-n få vi icke springa fortare för att få slåss med karnaljerna, än de vid Narva sprungo för oss! — Der ser man anstalterna! — yttrade nu den ifrigaste af lagmannens antagonister. — Vacker ordning! I stället för att låta Sörmländningarne slagfärdiga marchera genom staden, får manskapet efter behag springa huru det behagar. Voro de sinnada såsom deras högste chef, rörde de sig troligen icke ur fläcken. Nej, se der kommer ett helt kompani! Ta mig dj—n är det icke, trots allt förräderi, en glädje att vara svensk. Såsom andra nationer löpa undan för fienden, så ila våra att emottaga honom. 0O, måtte blott vår Herre, för de tappras skull, blunda met ena ögat för förrädarne — och staden är räddad! Under tiden hde alla kyrkodörrar blifvit öppnade, på det att folket rid altarets fot måtte bedja Gud välsigna de tappres apen, och — nu blef det qvinnornas tur. Hade nyss fönt de flesta obeslutsamma, förskrämda, darrande, stadnat hemma i husen, syntes de nu, sedan deras första fruktan blifvit stillad, nästan uteslutande lemna sina boningar för att störta till kyrkorna, de flesta åtföljda af sina barn, likasom kände de, att i en sådan olyckans och hemsökelsens tid äro isynnerhet oskuldens böner af nöden ... (Forts.) Rättelse. I gärlagens Aftonblad, 2:a sidan, 1:a följetongsspalten, ha de sista i:ne raderna kommit på oriktig plats, hvilket läsaren behagade räta sålunda, att de böra stå emellan 11:e och 12:e raderna, nedifrån, på följetongens 2:a spalt.