Aftonbladet – 17 mars 1854, sida 2

flyttade en stol, tog plats deruti och bad henne, efter några omsvep, ej taga allt för illa vid sig. Saken vore i sig sjelf, ehuru obehaglig, af föga betydenhet... När nu drottningen, något förskräckt, frågade hvad alla de der inledningarne betydde, och hvilken fara som hotade, kröp ändtligen sanningen fram: Man befarade en landstigning i granskapet af hufvudstaden. Men alla fyra inloppen till Stockholm voro så väl befästade, att staden ej lopp den ringaste fara, utan det var till och med troligt att ryssarne sjelfva dyrast skulle få umgälla försöket, emedan engelska flottan, som hvarje ögonblick väntades, kom för att ställa sig till svenska regeringens disposition. Prinsen hade redan afskickat en kurir för att påskynda dess ankomst. Ännu trodde drottningen faran aflägsen och syntes temligen lugn, ehuru hon läste oro och bestörtning på alla ansigten; men detta lugn skulle snart försvinna. Morgonbönen var slut. Drottningen hade inträdt i rådsalen. Oro och bekymmer stodo med läsliga drag tecknade på de allvarsamma riksrådernas ansigten, men alla iakttogo tystnad. Enväldet var ännu i friskt minne, friheten alltför ny. Horn, den ende som skulle ha vågat tala, var aflägsnad. Stumma intogo alla sina platser, då Ulrika, liksom af instinkt kännande att hennes generalissimus behöfde urskuldas, började orda om ställningen, som visserligen för ögonblicket kunde synas brydsam, men som i sjelfva verket ej vore det minsta farlig. Knappt voro dessa ord uttalade, förrän ett åsklikt dån skakade hela slottet. Hon spratt till och utropade: — Gud i himlen, hvad är detta? Om drottningen ej igenkände dånet, gjorde riksråderna, af hvilka de fleste varit krigare, det så mycket bättre. En af dem svarade till och med, ehuru med dof stämma: — Svaret på det tal, ers maj:t nyss täcktes hålla. Detta förfärliga dunder, sedan danska unionens tid ej hördt af Stockholms invånare, uppskrämde alla. Redan länge hade man hyst farhågor, att ryssarne skulle göra påhälsning. När nu dessa farhågor förverkligades, bemäktigades alla af en gränslös förskräckelse. Vid en allmän fara lossna alla band. Vid dånet af den första kanonen, störtade de flesta ur husen, ej föreställande sig annat, än att ryssen redan vore i staden. Bekanta och obekanta, med häpnad och bestörtning målade i sina ansigten, tilltalade och frågade hvarandra,