Aftonbladet – 17 mars 1854, sida 2

Den beklagansvärda drottningen hade ingalunda varit likgiltig för den skam och nesa Sverge lidit under denna sista tid. Hon var de store Carlarnes dotter ochisyster, och måste behjerta sitt fäderneslands vanära, om ock både hennes förstånd oeh hjerta blifvit förmörkade af den blinda kärlek hon hyste för sin gemål, som alltid sökte föra henne bakom ljuset och inbilla henne att, se: dan man vunnit sitt ändamål, intet i verlden vore lättare än att åter eröfra svenskarnes fordna ära. Och så blef hon missledd, liksom så många andra furstliga personer före henne. Huru lätta äro icke äfven de att missleda, hvilka un der sin uppfostringstid aldrig se annat än palatser, aldrig lära känna andra menniskor än deras uppvaktning — de vid hofvet presentabla! Det är naturligt att de skola se verlden och dess olyckor med samma ögon, hvarmed vi på teatern åskåda en tragedi. Ungefärligen från denna synpunkt hade prinsen fåt Ulrika att betrakta sakerna. Hittills hade hon således varit ganska lugn; nu åter, då fienden nalkades hennes hufvudstad, då Fredrik ej alltid sjelf mäktade bekämpa sin egen oro, sin fruktan för följderna; — då vaknade hon med förskräckelse vr sin letargiska slummer, och prinsen hade all möjlig möda att så mycket lugna henne, att hon åtminstone någorlunda förmådde dölja sin oro. Då prinsen åter syntes i salen, mötte han drottningens oroligt forskande blickar; men hans förnöjda, nästan glada uppsyn, skingrade hennes oro och hon ble; åter lugn. Efter supån fölide Fredrik henne till hennes kabinett, hvarest han föregaf att han ända in mot morgo. nen måste rådgöra med sina generaler. Han till och med frågade: — Om hennes maj:t ville öfvervara konseljen eller morgon bittida af hans mun inhemta resultatet. Drottningen, som ingenting misstänkte, föredrog def sednare och omfamnade sin gemål, i det hon med värma tackade honom för hans omsorg om rikets väl. Sedan prinsen gått, kastade sig Ulrika i Emerentia: armar, under de varmaste utgjutelser af tacksamhet fö den sällhet hennes lyckliga äktenskap skänkte henne. TREDJE KAPITLET. Ganska riktigt stod prinsen följande dagen framfö hennes säng. Hans sig bar ej nu alldeles samme pregel af lugn, som den föregående aftonen. Han fram.