Aftonbladet – 16 mars 1854, sida 2

onungen om angelöägenheten att få all ka-(E antän emot kolera upphäfven, samt förnya emså länge, till dess nådigt bifall erhålles, i; ch derigenom äfven öfverensstämmelse i bely, andlingen af förbindelserna både till sjös ls ch lands vinnes. Å På det hela är äfven den allmänna stämingen i Norge alldeles emot karantän. Enlast en enda kommun, Christiansand, har en sång sistlidne höst inkommit till. regeringen ned en önskan om befrielse från att anlöpas vf statens ångfartyg. Men denna stads aukoriteter, sundhetskommission m. fl. fingo då ifveh enhså motiverad tillrättavisning, att man sedermera icke har hört ett etida ord härom. Farten gick ock sin gång, som förut, utan att staden angreps af någon farsot, och man ir förmodligen derföre numerå ej missnöjd med att regeringen åtog sig förmynderskapet. Handlingarne härom, hvaribland lärer finnas ett ganska skarpt betänkande af medicinalkommitteen, äro icke ännu offentliggjorda, men skola väl i sinom tid blifva det. Viförmoda, att äfven åtskilliga kommuner i Sverge, såväl som: den: svenska regeringen, kunde hafva åtskilligt att lära deraf. För öfrigt må nämnas, att äfven Norge under sistlidne års epidemi gjort samma erfarenhet, som så många andra länder förut, nemligen att städer, som underhållit den lifligaste förbindelse med smittade orter, gått fria, under det att farsoten deremot stundom angripit ställen, som varit aflägsnade från sådana förbindelser, eller der sjukdomens uppkomst i följd af beröring med smittad ort åtminstone på intet sätt kunnat bevisas. 9Sålunda blefvo Dröbak och Horten m. fl. ställen i Christianiafjorden icke angripna, ehuru de hela tiden underhöllo daglig förbindelse med smittade orter, och det genom trefaldiga ångbåtsturer, nemligen mellan Cristiania och Laurvig, Christiania och Fredrikshall, samt Christiania och Köpenhamn, under det att andra orter i samma väg, såsom Moss, Fredriksstad mv. fl. väl erhöllockoleran; men så mild, att den knappt kunde kallas epidemi. Från Brevig, som hemsöktes af koleran, — ehuru i ringare grad än Christiania, Laurvig och Fredrikshall; som voro svårast angripna; — kunde farsoten icke en gång fortplanta sig till Porsgrund och Skien, oaktadt afståndet mellan dessa ställen endast är en mil och derunder; samt menniskor flera : gånger om dagen färdades dem emellan både till sjös med ångbåtar och till lands. -På-andra ställen inträffade två eller tre: kolerafall, hvarefter sjukdorhen icke vidare hördes utaf, 0. s. v:; Att-ett-folk, som brukar sitt sunda-förnuft, gehom en sådan ofta upprepad erfarenhet måste allt mera stärkas i sin öfvertygelse om karantäns onytta och skadlighet, är begripligt. s n mångfaldig erfarenhet har ock ådagalagt, att hela karantänsoch spärrningsväsendet icke har någon säker grundval att bygga på. .-Sålunda säger t. ex. en kunglig norsk resolution, att när:ett ställe -varit--fritt från kolera i 16 dagar, skall det anses för osmittadt. Icke desto mindre visade staden Moss sistlidhe höst den olydnaden för derna kungliga resolution; att: sjukdomen: der efter 18 dagars fullkomligt uppehåll åter utbröt i följd af en oförsigtighet, som begicks af en eländig stackare, hvilken vadade drucken ut i det kalla vattnet. Hvad skall man nu:säga om de 16 dagarne i den kungliga resolutionen? Eller hvad skall man säga derom, att den eljest så ytterligt stränga köngl. svenska kungörelsen af: 9 Juli 1831 till och med endast antog 14 dagar? Förmodligen att man misstagit sig -om sjukdomens så kallade inkubationstid, att man tagit den för kort, att man måste: fordra-enännu längre tid. Men huru vill. mån då bestämma denna tid, när hvarje ny bestämmelse åter jäfvas af erfarenheten? Eller skulle man i våra dagar verkligen på allvar vilja återgå till en quarantaine i Ordets egentliga mening, till de ursprungliga 40 dagarnes liggetid? De drag vi anfört af norska kommuners och auktoriteters, såväl som af den norska regeringens sätt att behandla karantänsfrågan, gifva rikliga anledningar till jemförelse mec TÅvåra egna såväl menigheter och myndigheter som kongl. regering. Vi vilja dock öfverlemna åt den tänkande läsaren, som egnat någor uppmärksamhet åt det sätt, hvarpå dessa ärenden sedan några år tillbaka blifvit i vårt land behandlade, att inom sig sjelf anställa dessa jemI förelser, och afhålla oss för närvarande frår alla vidare betraktelser. —AA mm mm IA -—— AA Ht TÄNAT WITIPTC NÄNIOA CE RICYUET SR