Aftonbladet – 14 mars 1854, sida 3

Sesstonens öppnande för innevarande är företedde ingenting anmärkningsvärdt, om icke kejsarens tal, hvaråt de förhanden varande förhållandena gåfvo ett särskildt intresse. Man Ifann deri detsamma, som man finner i allt hvad som utgått från hans läppar eller hans penna, en fullkomlig klarhet och redighet, ett sundt förstånd som framlägger och sammanfattar frågorna i de enklaste och mest tilltalande ordalag, samt detta lugn som förvånar vår fransyska liflighet och hvarifrån han aldrig förirrar sig. Detta lugn är för öfrigt hos honom mer ärftligt än man tror. Jag har varit ganska nära bekant med en af de personer hvilka oftast nalkades hans onkel, den förste kejsaren. Han berättade mig ofta, att oaktadt Napoleon stundom syntes ursinnig, var han i sjelfva verket icke uppbrusande. Han låtsade ganska ofta vara det, berättade mig min man, men under hela den långa tid jag tillbragte hos honom såg jag honom aldrig verkligen häftig, och bästa beviset derpå är att äfven på hans lifligaste gester, på hans mest fruktansvärda utrop, följde omedelbart, så snart scenen var utspelad, icke blott det fullkomligaste välde öfver tanken, utan äfven det fullständigaste lugn i ord och ansigtsuttryck. Förlåt denna afvikelse, den har halkat fram på papperet, mig sjelf nästan ovetande. Men ni inser lätt, att uti det kejserliga tal hvarom jag här ordar, det mera är innehållet än formen som ådragit sig uppmärksamhet. Dess innehåll är krig. Hvar och en väntade det visserligen, men dessa ord, knappt har hungersnöden slutat, så börjar kriget,, dessa ord, som enhvar bland oss sedan några dagar måhända hundrade gångor uttalat, de hafva, utgångne från statschefens mun, åstadkommit samma rörelse som då man skådar svärdet, draget ur slidan. Mången invaggade sig hemligen i den föreställning att trontalet ännu skulle, vid tillkännagifvandet om kriget, tillflicka någon liten fredsförhoppning. Uteblifvandet af hvarje skymt af något dylikt tjenade blott att ännu kraftigare återföra sinnena till en af den närvarande ställningens hufvudpunkter: hvad parti skola de tyska makterna taga? Sedan några dagar gör sig den föreställningen alltmer gällande, att Preussen och Österrike intaga en ställning, alltmer och mer i verksam opposition mot Rysslands företag; börsen har synts genomträngd af denna föreställning; men äfven efter kejsarens tal, som gaf ganska mycket stöd deråt, är de tvenne makternas närvarande och isynnerhet deras framtida hållning ännu hvarken tillräckligt känd eller tillräckligt bestämd för att vi skulle kunna vara fullt lugna i detta afseende. I synnerhet är det för Österrike nödvändigt att genom verkliga handlingar öfvertyga oss att det icke skall undandraga o.s sin medverkan. Några högt uppsatte personer bjuda emellertid till att göra oss mindre misstrogna. Österrike, säga de, har haft anledning att, om möjligt, ännu lifligare än alla andra makter önska det den orientaliska frågan måtte erhålla en fredlig lösning; det har följaktligen haft skäl att i alla de underhandlingar som åsyftat detta resultat, och just för ernåendet af detsamma, iakttaga en synnerlig varsamhet; men då hvarje fredsförhoppning försvunnit, är det omöjligt att Österrike, vare sig 1 betraktande af de närvarande förhållandena eller af framtiden, icke skulle inse att det är dess verkliga intresse att handla i öfverensstimmelse med de tvenne vestra makterna. Det har aldrig gifvit czaren anledning förmoda motsatsen, och man anförer i detta afseende anekdoter, hvilka måhända redan äro er bekanta. Då kejsar Frans Josef, så berättar man, första gången befann sig i Warschau, och i sällskap med czaren passerade den store Sobieskis staty, yttrade han till czaren: Detta är Österrikes första räddare — ni är den andre., Sedermera, tillägges det, när samme kejsar Frans Josef befann sig för andra gången i Warschau, och ånyo i sällskap med czaren passerade förbi Sobieskis. staty, då var det czaren som tog ordet och yttrade till Frans Josef, vid det han visade honom hjeltens marmorbild: Detta var den förste som var dupe af Österrike, jag är den andre,. Om denna anekdot är sann, skulle den utgöra ett bevis på satsens sanning ; men det vore illa om den opinion, som tror på Österrikes medverkan i den stora strid som förberedes, icke hade någon mera säker grund stt bygga på. etta är, såsom jag redan nämnt, det ämne som i främsta rummet sysselsätter oss. Man kan för öfrigt svårligen föreställa sig att icke vära tvifvel skola snart blifva häfda. Det är all anledning förmoda att Frankrikes och Englands politik i afseende på de tyska makterna, utan att afvika från den moderation som bjudes af dessa makters värdighet och oberoende, är i grunden så tvingande och kategorisk som omständigheterna kräfva. Alla politici inse för öfrigt fulleligen dessa omständigheters vigt och storhet, och fråga sig med oro hvilken lösning man skall kunna änna som gör ett slut på denna orientaliska fråga hvilken hotar verlden med krig. Det är öfverflöd gt att nämna, det i mångas ögon denna lösning är identisk med de anspråk som framkallat krisen, med den grekiska insurrektionen, som tillkommit för att än ytterligare inveckla den. De orientaliske kristnes emancipation är, enligt deras åsigt om hvilka jag talar, det enda medlet att rycka det turkiska riket undan czarernas välde. Men när denna emancipation blifvit tillvägabragt, skall det väl då finnas något turkiskt rike mer? Man underlåter för öfrigt icke att tillskrifva kejsar Nicolaus hvarjehanda, för de allierade makterna mer eller mindre hotande afsigter. Det är isynnerhet en, som skulle vara öfverraskande genom sin kontrast mot det förflutna. Han skulle, säger man, vara betänkt på att återupprätta konungariket Polen, väl till förståendes emot vesterlandet. Dagens evenement är hr de Lamennais begrafning, hvarom ni icke skall finna några detaljer i de franska tidningarne, enär det sannolikt blifvit dem föreskrifvet att iakttaga li iunstnad 3 danna nuntie N PN MM AA Mm rt MA mn AMA MM AA Ke FK HI vn MH MA MM Th ÄÅM AL hi Av no 2 BO PÅ