ålderns fulla kraft. Plötsligt tycke hon sig förnimma en vansinnigs skri, ... såg honom blöda under Duwalds barbariska gissel, och under oerhörda qval uppgifva sin brottsliga anda, ännu i döden gäckande sin bödels låga egennytta; ty hon var öfvertygad att historien om de i slottet nedgräfda skatterna endast var en saga Men en annan bild uppsteg — Bernhards bhbld, sådan den träffade hennes ögon vid deras första möte, — ung, tapper, ädelmodig; ... hon såg honom derefter steg för steg släpas till brottets afgrund; djupa suckar uppstego ur hennes bröst,... han var dock hennes enda kärlek. — Olycklige Bernhard — utropade hon smärtsamt — hvarföre älskade du ej mig? Vi skulle räddat hvarandra, och en afrättsplats skulle ej hafva blifvit din graf! ... En kall svett betäckte hennes panna; det svartnuade för hennes ögon. ... Denna rörelse varade blott en minut. Återkommande till sig sjelf fattade hon tyglarne, dem hon släppt. — Så barnslig man kan vara — utbrast hon, — hvad ondt har jag väl gjort? Hvilka äro bättre än jag? Månne furstarne, som skola föreställa Guds ståthållare på jorden; adelsmännen, som hjelpa dem att förhärja sitt egeet land, eller presterna, som läsa välsignelse öfver det krömta hufvudets brott — välförståendes om det lyckas? Så genomgick hon alla klasser och sökte gemom sofismer döfva sitt samvetes anklagelse, men kände sig härunder så olycklig, att hon slutligen, snart sagdt, fröjdade sig öfver det elände, som innan kort skulle utbryta öfver dessa olyckliga provinser. I denna sinnesförfattning anlände hon till högqvarteret, begärde ett samtal med generalmajor Zöge och visade honom ringen. Denne häpnade öfver att se en så ung man i besittning af ett sådant förtroende. Men som en god tjenare tillät han sig ingen anmärkning. Visst såg det emellertid något besynnerligt ut att se en officer af så hög rang bemöta en kornett nästan som en förman. — Kornetten kan vara öfvertygad att jag i allt skall uppfylla hans kongl. höghets vilja, något hvarom jag får be kornetten försäkra hans kongl. höghet, när kornetten skrifver till honom — sade generalen. — Jag hoppas