Om Regina varit van att mindre handla efter ögonblickets inflytande, än hon gjorde, så hade hon aldrig åtagit sig en dylik beskickning, atminstone ej till ett ställe der så många hågkomster väntade henne. Hvilken skillnad dessutom mellan nu och för två år sedan! Då visade hon sig i karkläder endast för att dölja sin kärlekshandel, nu åter för att sjelf spela en politisk röle. En man tycker sällan om att i sin älskarinna se en amazon. I början gick allt bra. Stolt satt Regina på sir svarta häst, den hon med utmärkt skicklighet styrde. Hon påminde sig huru hon för tvenne år selan, 1 den gamla fru Backmans sällskap, färdats samma väg. Dö var hon lycklig; hon älskade — åtminstone trodde hon det — sin ännu obekanta riddare; hon jemförde sina känslor för prinsen då och nu, och utbrast nästan högt: — Hur i herrans namn! kan drottningen vara så kär i den fadda karlen! vore han icke prins, hvad vore han väl då? men nu får udda vara jemt. — Och blir han kung en gång — då är det jag, som är drottning! Det var som hade någon hviskat i hennes öra: — Än om han skulle komma att älska någon annan? Regina spratt till vid denna tanke — men plötsligen utbrast hon: — Bah, det är icke troligt! jag är så ung, så vacker — och han så gammal, så utlefvad! ... Nej mig tillhör han... mig och ingen annan! Ändtligen hade hon hunnit halfvägs, och måste åter göra en jemförelse emellan nu och för två år sedan. Då liknade hela vägen ett läger, då lefde Carl och man hade åtminstone ingen rysk galerflotta att frukta. Nu var hjelten död, Sverges kuster hotades i hvarje ögonblick, — och likväl såg det ut, som om man lefvat i den djupaste fred. Emot sin vilja ryste Regina. Men ju närmare hon nalkades Norrtelje, ju mera uppstego för hennes inre syn — likt bilder i en lanterna magika — de händelser som här timat ). :; . Hon såg Dittmar vid sin sida, ännu nästan i mannar) De händelser, hvarpå här anspelas; äro skildrade af Zeipel i hans arbete mord ech kröning, hvartill vi nödgas hänvisa läsaren.