mådde qväfva sin numera brottsliga kärlek, hon åtminstone måtte erhålla kraft att så innesluta denna böjelse i sitt hjerta, att ingen ens skulle kunna ana dess tillvaro. ELFTE KAPITLET. Ändtligen nalkas den tidpunkt, då Fredriks afskyvärda politik skall bära frukt, — då han, för att få smycka sin panna med den så länge cftersträfvade kronan, skall låta fienden ostraffadt härja fäderneslandets kuster och genom tårar och blod bana Appeltysken en väg till Carlarnes lysande tron. Hvem kan förklara den retelse, som makten äger? För henne hafva i alla tider utan tvekan uppoffrats dygd, ära och tro,... nationernas väl och efterverldens dom hafva skattats ringa mot en personlig ärelystnads tillfredsställande... Du skall blifva dina bröders herre... din fot skall trampa deras nacke... o hvilken ljuf, hvilken frestande tanke! 3å hafva årtusenden fortgått — och den ene despoten har fölit den andre i spåren... den mäktigare har undanträngt den svagare... och folken — de arma, förblindade folken — dem har man förtrampat, under skydd af köpta bajonetter, af prestkappor och uniformer. Ingen lyssnade till deras klagan, — och reste de sig någon gång mot förtryckets hydra — ack! så växte hundrade hufvuden upp i stället för ett enda, som afhöggs. Under ett möte med Regina, vid hvilket han omständligt utvecklade sin plan att tvinga Svenskarne skaffa sig en kung, i stället för en drottning, beklagade han sig att han ej visste någon så pålitlig person, att han. kunde våga skicka honom till Norrtelje, till generalmajoren Zöge. På Gyllenroth trodde han sig visserligen kunna lita; men dels måste han skicka honom till Urbanowitz, dels fruktade han att Gyllenroth ej skulle äga nog skicklighet till ett sådant uppdrag. Regina, som begärligt sökte hvarje tillfälle att undfly den inre oro som jagade henne, erbjöd sig att sjelf åtaga sig denna beskickning. Kanhända väntade Fredrik jendast härpå, fastän han 1 början ej ens ville lyssna dertill. Säkert är att han slutligen antog förslaget med värma.