Aftonbladet – 10 mars 1854, sida 2

RE An — — Rn o ann les, när dessa grundlagsbestämmelser skola träda i krafto. FRANKRIKE. Kejsarens trontal. Den 2 dennes öppnade kejsaren personligen uti Tuileriernas marskalkssal lagstiftande kårens session för 1854. Kejsarens tal börjar med att påminna derom, att sedan den sista sessionen tvenne frågor sysselsatt landet: den sednaste skördens otillräcklighet och de yttre svårigheterna. Oaktadt dessa frågors vigt, yttrar Napoleon, pingifva de dock redan längt mindre fruktan, emedan man kan mäta och begränsa deras vidd,. Derefter omnämnes huru regeringen funnit det lämpligast att åt handeln öfverlemna omsorgen att förse landet med den spanmålsqvantitet, som erfordrades för att fylla behofven, inskränkande sig att blott underlätta dess operationer genom alla hinderliga skrankors borttagande. Vidare omförmäles hvad som gjorts för nödens afhjelpande bland de fattiga klasserna, samt att af de 10 millioner hectolitres säd, som borde importeras, 7 millioner redan blifvit införda, oberoende af de qvantiteter som ännu äro på väg eller på nederlag, och att således krisens svåraste momenter äro öfverståndna. Men knappast,, fullföljer kejsaren, har hungersnöden blifvit undanröjd, så börjar kriget. I mitt tal vid öppnandet af sistlidet års session lofvade jag att uppbjuda alla mina krafter för att upprätthålla freden och betrygga Europa. Jag har hållit ord. För att undvika en strid har jag gått så långt soml hedern tillät. Det har nu inför Europa blifvit satt utom allt tvifvel, att om Frankrike drager svärdet, så är det emedan det blifvit nödgadt dertill. Det vet att Frankrike icke hyser några förstoringsplaner. Frankrike vill endast motstå farliga inkräktningar. Det är mig derföre kärt att högt förkunna, att eröfringarnes tid är utan återvändo förfluten; ty det är icke genom utvidgande af gränsorna för sitt område, som en nation hädanefter kan blifva ärad och mäktig; det är genom att sätta sig i spetsen för de ädla idterna, genom att öfverallt upprätthålla rättvisans välde. Skåden ock nu resultaten af en politik, som icke varit ledd af någon egennytta eller någon biafsigt. Skåden England, denna gamla rival, som med oss allt fastare tillknyter banden af en allians. som blir dag från dag alltmer intim, emedan. de ider vi försvara på samma gång äro det engelska folkets. Tyskland, som genom minnet af de fordna krigen ännu var misstroget och som, af detta skäl, under mer än fyratio års tid gifvit måhända alltför många prof på undfallenhet för Petersburgska kabinettets politik, detta land har redan återvunnit sitt oberoende i handling och skådar fritt på hvilkendera sidan dess intressen befinna sig. Isynnerhet skall Österrike, som icke kan med likgiltighet anse de händelser som förberedas, inträda i vårt förbund och sålunda bekräfta den moraliska och rättsinniga karakteren af det krig vi företaga. Sådan framställer sig i sjelfva verket frågan. Sedan fyratio år upptaget af inbördes strider, och för öfrigt lugnadt af kejsar Alexanders hofsamhet år IS15, liksom af hans efterträdares allt intill denna dag, syntes Europa misskänna den fara, hvaraf det kunde hotas af den kolossala makt, som genom sina efter hand verkställda inkräktningar omfattar norden och södern, och som är 1 nästan uteslutande besittning af tvenne inomlands haf, hvarifrån det för dess armeer och flottor är lätt att Kasta sig öfver vår civilisation. Ett i Konstantinopel framställt orättmätigt anspråk har varit nog att återväcka det inslumrade Europa. Vi hafva i Orienten under djupaste fred sett en suverän plötsligen af sin svagare granne fordra nya fördelar, och emedan han icke erhöll dem, inkräkta stvenne af hans provinser. Denna tilldragelse ensam var tillräcklig för att sätta vapen i händerna på dem som uppröras af orättvisan. Men vi ha äfven haft andra skäl att understödja Turkiet. Det ligger i Frankrikes intresse lika mycket som 1 Englands, och kanske än mer i Frankrikes, att icke det ryska inflytandet obegränsadt utsträckes öfver Konstantinopel; ty beherrska Konstantinopel, det är att beherrska Medelhafvet; och jag förmodar, mine herrar, att ingen af er skall påstå, att England ensamt har vigtiga intressen i detta haf, som sköljer trehundra lieues af våra kuster. Denna politik daterar sig för öfrigt icke från gärdagen: sedan sekler tillbaka har hvarje nationel styrelse i Frankrike följt den. Må man derföre icke komma och säga oss: ;Hvad hafven J uti Konstantinopel att skaffa? Vi gå dit med England, att försvara sultanens sak, och icke desto mindre för att beskydda de kristnes rätt. Vi gå dit att försvara hafvens frihet och vårt rättmätiga inflytande på Medelhafvet. Vi går dit med Tyskland att hjelpa det bevara den rang från hvilken man synes vilja nedsätta det, för att betrygga dess gränser mot en alltför mäktig grannes öfvervigt. Vi gå dit slutligen med alla dem som önska framgång åt rätt, rättvisa och civilisation. Vid detta högtidliga tillfälle, mina herrar, liksom vid hvarje annat då jag skall finna mig nödsakad att vädja till landet, är jag förvissad om eder medverkan; ty jag har alltid hos eder funnit de ädla känslor som lifva nationen. Stark genom denna medverkan, genom den rättvisa saken, genom våra trofasta allianser och framför allt med förtroende till Guds beskydd, hoppas jag således snart ernå en fred, som hädanefter ingen skall ostraffadt störa.. Under uppläsningen af första delen af detta tal, som handlade om skörden, rådde i salen en djup tystnad; men så snart kejsaren uttalat ordet krig, utbröto stormande applådissemanger. Han afbröts nästan vid hvarje fras af bifallsyttringar, och då han slöt med att förtro sis åt Gude heskvdd för unnrätthållanda --—— Jr FR rr FA AR FA Oe