Aftonbladet – 9 mars 1854, sida 3

a oo, ONA OVAMAR OFARIV UULILVIC 1 ss ej l det varmaste förorda bifall. Lagergren och Pett Jönsson jemte nägra flera instämde i detta yttrand rt sigå Nils Larsson ville äfven bifall, emedan hän anså pades I förslaget kunna bereda våra läroverk en vinst, oc rslag, emedan favoritsystemet efter en grundlagsförändrin änner fi denna form ej kunde bli farligare än nu, då d an ej jen sådan förutan ändock har vida fältet för sig. — Lekberg och ett par andra instämde. Johan Petter Danielsson yttrade sig äfven för bifall Anders Pehrsson från Örebro län fann att allt hva vore man ville vinna kunde vinnas genom antagandet a andra punkten, genom hvilken man kom i samm: ställning som genom den första. Man undveke då vöfde j att utsätta sig för nägon risk, och derföre förordade sjelf talaren afslag på punkten N:o 1, men förklarade sig öfver I vilja bifalla N:o 2. — Kyllander och flere instämde t säHenrik Andersson var förekommen af Anders Pehrsstred I son och instämde med honom. otioFörre vice talmannen Nils Persson från Boda trodde ett väl att lämpliga sujetter icke borde fattas bland inträfI hemska män, ehuru det icke alltid kunde lyckas dem man I som ega uppgöra förslag till tjensternas besättande att utfinna dem, och för en sådan händelse vore det och I skäl att antaga detta förslag, säsom både oskyldigt 2 få J och nyttigt. Vice talmannen Svartling, Carl Ölsson, Petter Claesson m. fl. instämde. Anders Andersson från Skaraborgs län önskade att ståndet icke skulle gå kräftgången och afslå hvad vid I ej Jen föregående riksdag vore antaget. rna Lars Larsson från Elfsborgs län trodde att farhäned I gorna för ett favoritsystem skulle snarare minskas än ras, I ökas genom denna grundlagsförändring, och den skulle rer. I Vara en sporre, särdeles hvad angår fakulteterna, som jag I behandla vetenskap och skön konst. Om förslaget icke är särdeles nyttigt, så är det åtminstone särdeom f les oskyldigt, och borde derföre kunna antägas. . Ola Månsson menade att 1:a och 2:a punkterna ej red I ega nägot sammanhang, och då det kan finnas män tta I som först vilja vara säkra om en plats, innan de låta naturalisera sig såsom svenskar, så ansäg han erforderligt att den 1:a bifölls utan afseende på den 2:a. Sahlström ville aftvå sig all misstydning, som skulle icke han förstå och uppskatta nyttan af utländske en å mäns införlifvande med vårt samhälle, för höjande g. faf vär vetenskap, vär industri och vår konst. Men R. han ansåg att en lag om naturalisation borde föregå ser I denna grundlagsförändring, emedan erfarenheten visat let fatt ansökningar om naturalisation blifvit afslagna utan anförande af skäl, helt och hållet efter regeringens tillfälliga tycken, hvilket ock föranledt konstitutions) or I utskottet vid föregående riksdagar att dervid fästa ör I sig, ehuru utan påföljd, då man alltid ursäktat sig med att man ej hade nägon norm atträtta sig efter. Olaus Eriksson, Falk, Nils Nilsson, Johan Persson från Upsala län och Nils Svensson voro för bifall, hvarm I efter denna första punkt utan votering antogs. rAndra punkten. Ständet tycktes vara färdigt att, gilla äfven denna, men då uppträdde förre talmannen Nils Persson och uttalade mänga betänkligheter deremot. Den står ej i omedelbart sammanhang med den första och den hindrar icke att judar och mahomedaner kunna bli lärare i teologi, domare och a I statsråd. Talaren ville afslag. — Petter Gabrielsso.:, h Medin m. fl. instämde. Ola Månsson erinrade om konstitutionsutskottets gjorda anmärkningar mot naturalisationsmälens behandling, hvilka ej kunnat lända till nägon vidare åtgärd, då stadganden fattades. Det behöfves ett t I korrektiv emot godtycket i detta fall, och ett sädant söker man i en lag som här föreskrifves skola stiftas. I I Vore det icke bättre att hafva stadgadt att en sådan lag skall stiftas, än att blott önska en sädan? Tal. ville bifall. Med honom instämde Johan Persson från Upsala län, Bjerkander, Nils Nilsson, Falk, Nils Persson och Per Nilsson från Skåne m. fl. Petter Jönsson tror att man ej bör antaga denna grundlagsförändring förr än naturalisationslagen är stiftad, emedan man eljest kanske aldrig skulle komma öfverens om en sädan. Flere instämde. Lars Larsson erinrade att då det nu beror på konungens och regeringens godtycke, så är det en fördel för ett konstitutionelt samhälle att naturalisationsangelägenheterna bestämmas genom lag. Talaren kunde ej gilla den tveksamhet, som ej ville på förhand an-taga en så oskyldig strof, som förevarande grundlagsförändring. Skulle man ej tilltro statsmakterna förmåga att uppgöra redaktionen för en sådan lag, så vore det att hysa ett allt för stort misstroende till sig sjelf, hvartill representationen ej borde göra sig skyldig. Talaren förordade bifall. Nyqvist hyste inga betänkligheter emot antagandet, då naturalisationslagens antagande af bäde ständer och konung gäfve en garanti för dess ändamälsenlighet, och Henrik Andersson fann det oförklarligt att vissa af dem som talte för bifall till första punkten nu tala för afslag på den andra. Han ville bifall. Petter Jönsson päminde om de olika äsigterna inom representationen rörande judefrågan och fruktade att en lika splittring skulle göra sig gällande äfven i fråga om naturalisationslagen, hvarvid han tviflade att bondeständet skulle finna sina Önskningar tillfredsställda. För sin del skulle Petter Jönsson icke vilja ha någon jude till sin domare. Anders Pehrsson erinrade att den talaren (Petter Jönsson) som sagt sig ej vilja ha någon jude till domare, nyligen i ståndet (under debatten om judefrägan och emot Henrik Anderssons erinran 0. 16 8 regeringsformen) förklarat sig ej vara nägon profes: sor i grundlagen. Detta visade samme talare nu då han ej lätsade om grundlagens stadgande att embetsmännen skola vara af den rena evangeliska läran. Att först vilja stifta naturalisationslag och sedan införa i grundlagen ett stadgande att konungen eger naturalisera utländsk man, det vore som att vid uppförandet af ett hus bygga murarne först och sedan mura grunden. Det ifrågavarande momentet inne fattar en utveckling af ständernas rätt och emot en sädan borde ingen bondeständets ledamot uppträda. Per Bengtson från Kalmar län och Nils Nilsson från Örebro län m. fl. instämde. Förre talmannen Nils Persscn grundade sina betänkligheter derpå att någon naturalisatiopslag ej ännu finnes och ville derföre afslag; förre vice talmannen Nils Persson från Boda ansäg att icke ringaste anledning till betänkligheter förefatns; de skäl motstånlarne anfört vederlade han. Då utländningar nu olifva svenskar efter godtycke utan lag, så vore det vättre att saken ordnades genom en sädan. Om detta noment antages anser talaren att någon naturalisaion ej kan försiggå förr än den lag, i enlighet med vilken den skall ske, hinner antagas. Carl O!sson, Per Eriksson från Wermland, Per Mattsson, Sandtedt, Petter Märtensson och mänga andra instämde ned honom. Sahlström vill antaga den föreslagna punkten. Det r bristen på en lag som vällar den nuvarande villerallan, då konstitutionsutskottet saknar alla upplysingar i statsrädsprotokollorna om skälen för afslag å naturalisationsansökningar. Att en jude skulle bli omare eller teologisk lärare är ej tänkbart, då grundwgarne tydligen stadga att sädana skola vara af rena vangeliska läran. Den ifrögavarande naturalisationsgen är ytterst nödvändig både för det attständerna rätte få nägon delaktighet i afgörandet af utländingars upptagande i svenska samhället och på det egeringen mätte ha nägon viss norm att följa, så tt den icke beständigt mätte stå i förlägenhet om vad den skall i sädana fall besluta. Tobias Lind är icke för att på det gamla grundgsväsendet bygga någonting, emedan han helst iskar att en ny grundlag en gäng mätte komma ll ständ, men då :a punkten blifvit bifallen, är et ock nödvändigt att bifalla denna. Under det förre talmannen Nils Persson såsom för a talaren första gängen yttrade sig i denna fråga, gärde Nils Larsson från Jemtland förr än nägon anan ordet. Dä talmannen Strindlund, som var syslsatt med nägon läsning i memorialet ej gaf tillinna, att han observerade Nils Larssons anmälan, pprepade denne densamma med högre röst. Icke ler vid denna anmälan tycktes talmannen fästa igot afseende. Då upprepade Nils Larsson med udelig stämma ett par gånger sitt Talman! Talan!, hvarpä talman Strindlund började anteckning. lere talare anmälde sig deraftor och unnreanadec.: man