Aftonbladet – 9 mars 1854, sida 2

stod vänttande. Prinsen betraktade den unge manner med ett kplirande smålöje, vände och besåg honom frår alla sidorr... — Wehrhaftig! är du mig icke en riktig kameleont! hvem dj— kan i dig se annat än en ung kornett? Far besitta, att jag skall vara fängslad i den här tråkiga staden! — Hvem skulle hellre än jag önska, att ej så vore? Hvilken lycka skulle det ej vara, om ers höghet sjel rede ut för att anföra sitt folk och jag finge följa med som adjutant — svarade Reginas välbekanta stämma. — Men näppeligen voro dessa ord öfver hennes läppar, innan hon besinnade den sottis hon sagt och nöd. vändigheten att genast reparera den. Hon märkte at prinsen skiftade färg, och då han med en skarp blick frågade hvad hon menade, svarade hon: — Hvad skulle jag mena annat, än att den qvinnliga adjutanten skulle skatta sig lycklig att få förljufve sin älskade generals lediga stunder? — Jag hade dessutom trott — fortfor Regina — de lönen för all min kärlek ej skulle blifva en orättvis misstanke, attt jag kunde säga, eller ens tänka något förgripligt emot ers höghets ära eller fördelar. — Du har rätt, men ser du, mitt handlingssätt kan så olika kbedömas. Hvad vill jag göra? Sätt dig i mit ställe. Ein qvinna innehar tronen; jag är denna qvinnas man. Skall jag hela min lifstid låta beherrska mig af denna nyckfulla och odrägliga qvinna, som i vishet tror sig likna Minerva sjelf? Jag kan ju ej en gång — med en öjm blick på Regina — belöna mina trognaste tjenare. I stället att jag, som kung, kunde göra svenskarne nyytta, är jag nu endast en parasitväxt. Om jag nu låter rryssarne plundra och härja litet, hvad gör det i det hela? Vid min fars död erhåller jag ansenliga inkomster från Hessen och då förgylla mina dukater den skada, ryssen kan ha gjort. Ömkliga ursäkt! Kunde väl alla dukater i verlden ersätta det blod, som flutit, de tårar, som utgjutits, i och för denna låga och olycksbringande intrig? Regina gaf naturligtvis prinsen rätt. Denne fortfor: — Vore jag kung, skulle du ej behöfva denna förklädnad; men ännu måste jag skona drottningen.