Aftonbladet – 9 mars 1854, sida 1

att presteståndet, som 1814 röstat föör det då hvilande förslaget om upphörande aff adelns förenämnde orimliga företrädesrätt, nnu skulle gå så långt tillbaka i reaktionär riktitning, att det voterade för bibehållandet af ettt så beskaffadt privilegium, hvilket innefatttar den största obillighet och orättvisa emobt de tre ofrälsestånden, och således äfven eemot det högvördiga, hade vi knappt föreställtt oss såsom möjligt, icke ens af de nuvara:-de ultras bland presterna. Hädanefter synes man dock af dem kunna vänta allt, och deras gränslösa underdånighet för regeringsmakten tycks vara på god väg att blifva förenad med en nära nog lika krypande undergifvenbet för adelsväldet. Då adel och prester göra en så beskaffad intim allians för ett orubbadt bibehållande af det föråldrade ståndsväsendet med alla dess oformligheter, upphör hvarje förhoppning att genom någon billig eftergifvenhet äs nämnde stånds sida vinna den ringaste förrändring i representationens bristfälliga sammamsättning. Men af ett sådant förstockadt motständ emot tidens fordringar bör också nationen på samma gång finna sig uppmanad att med en större verksamhet omfatta sina ansprråk på en representationsreform. Man ser nemiligen -nu att ingenting är att vänta från de adliga och prelatensiska intressena, förr än nationer med imponerande enhällighet och ett kastandan förkrossande allvar uppträder emot dessa föråldrade och till största delen förfallna institutioner, hvilka utöfva ett så förlamande inflytande på hela utvecklingen af folkets sambällslif, rikets materiella förkofran samt förmåga att på ett aktningsbjudande sätt bibehålla sin vigtiga plats bland Europas stater. Att stå stilla. i en så dålig position iär kanske nu mera än någonsin vådligt, och ialla som hysa lifligare deltagande för fostterlandets framtida lycka och makt böra, under sådana förhållanden, sluta sig tillsammans för att understödja reformens sak, som af de privilegierade stånden möter ett så segt och kompakt motstånd.