Aftonbladet – 7 mars 1854, sida 2

fatta ett sådant slöseri — han, för hvilken ingenting gaf högre än penningen. — Ni behöfver verkligen att underhållas af en furstlig älskare, — sade han slutligen. — Glöm bara inte bort, att äfven denna källa kan sina ut... Har ni icke möjligen någon gång gjort er den föreställningen, att hans passion redan passerat kulminationspunkten? Hvaba? Regina kände sig träffad. Hon hade ju under någre ögonblick sett prinsen kallna för hennes behag, och hvilken möda hade hon ej haft, att åter eröfra honom? Men hennes vana vid sjelfbeherrskning kom henne till pass. Duwald kunde icke ens märka den lättaste förvirring, den ringaste darrning på hennes röst, då hon svarade: — Hur kan ni säga det? — Prinsen har ledsnat vid er. — Jaså, tror ni det? Nå, om så vore skulle dej icke förundra mig. Edra skamlösa prejerier vore istånc att utsläcka den starkaste passion i verlden... För öf. rigt min baron är det icke värdt att ni talar om mit slöseri... Er egen smutsiga snålhet... Men nu brast stormen löst. Det tycktes som hade den värda baronen endast afvaktat detta tillmäle. för att utbryta i ett ursinnigt raseri. Fåfängt skulle v söka upprepa alla de skymford hvarmed han öfverhopade sin fru. Endast hennes egenskap af furstlig favorit skyddade henne mot personlig misshandling. En annan hade gripit till flykten, men Regina var icke den qvinna, som lät skrämma sig. Utan att yttra ett ord, utan att en muskel rörde sig på hennes ansigte, lyssnade hon med den mest exempellösa kallsinnighet på baronens hotelser och skymford. Hon slog uti en ny kopp te och doppade sina sockerbröd med ett lugn, som bragte hans raseri ända till kokpunkten. Ändtligen hade hon druckit sitt t och satt bort sin kopp. — Tyst nu Duwald och väsnas icke så förskräckligt, — sade hon slutligen. — Man kan ju knappt höra sina egna ord. Tyst då, säger jag, så skall du få höra något roligt och hvarvid på köpet något kunde vara att förtjena. Regina visste nog att denna sträng skulle vibrera. Detta var en replik, som baronen förstod. Fan sansade sig. — Hvad är det då? — sade han, — Vi inse utan tvifvel båda, — återtog Regina, —