Aftonbladet – 6 mars 1854, sida 2

merskan (fru Kinmansson), allt i den lofvärda afsigten att öppna ögonen på den förblindade Ovide. Det skulle föra oss för långt att berätta huru och genom hvilka medel detta lyckas. Vare det oss nog att säga att denna Bertheaus förvandling lemnar hr Torsslow ett nytt tillfälle att lägga i dagen sin förmåga af en till illusion gränsande natursanning, af den ypperligaste nyansering. Den som vill se något rätt mästerligt 1 detta afseende, han skåde t. ex. den muntra bordscenen i andra akten af det stycke hvarom vi tala. Bertheau synes med den oerfarna landtenfaldens hela godtrogenhet öfverlemna sig åt bordets nöjen och de glada Pariservännernas sirensånger. I början vidhåller han ännu sitt moralpredikants-kall, men småningom och för hvarje glas han tömmer synes nöjets berusning mer och mer gripa honom, till dess han slutligen finnes fullkomligt bortförd af dess hvirfvel, låtande dock midt i yran framskymta landtmannens godhjertade rättframhet, på samma gäng som man märker att den skarpsynte observatören icke försummar sina iakttagelser. Och den lilla Fanfinette, som med sitt ikta Pariserlättsinne, inväfdt med den innerligaste hjertegodhet, roar sig först åt hedersgubbens predikningar och sedan åt hans barnsligheter, — och den förslagne sällskapsbrodern Riffalot, som med kall tillfredsställelse iser utvecklingen af den dårskap, hvaraf ham imnar skörda fördel, -— man förlorar icke neller dem ur sigte uti denna på stort dramatiskt intresse och på sedolärande vinkar eika scen. Fru Kinmansson var isynnerhet lycklig i denna scen, liksom hon alltigenom på ett förträffligt sätt fyllde sin roll och till den älskligaste harmoni parade de tvenne skiljda grunddragen i den väl tecknade kavakteren. Afven de öfriga rollerna fylldes på ett berömvärdt sätt och ett godt samspel gjorde det nätta och af flera originella vändningar utmärkta styckets åskådande särdeles angenämt.