Aftonbladet – 6 mars 1854, sida 1

ratt. Herren skall uppsta och torsklnSra Silla fiender ! För czarväldets massor, från hvilkas sjuka ögon hvarje stråle af offentlighetens ljus med faderlig omsorg blifvit så länge utestängd, och hvilkas samveten af lydiga poper blifvit konstfullt dresserade efter den högsta viljans reglementen, må dessa vara gudaord, eller ännu något mer. För Europa äro de en krigsförklaring, ej blott mot styrelserna och armåeerna, utan fast mer mot idderna, mot religionerna, mot de moraliska begreppen. Ryssland, religionens och ordningens beskyddare, alla envåldslystna regeringars tillbedda föredöme, alla herrsklystna aristokratiers nödankare, alla upprätthållande samhällslärors, förlofvade land, Ryssland, som i halftannat århundrade genom lönliga bearbetningar oupphörligen undergräft samhällsordningen i sina grannländer, afkastar nu, sedan det tycker allt vara förberedt, ändtligen masken och höjer öppet upprorsfanan i Europa. Domine, Salvator Noster! Quem timebimus! Tiden är kommen då äfven den mest korttänkte, den mest förhärdade, måste en gång inse hvad Ryssland är. Ryssland, det är upproret, revolutionen, omstörtningen af hvarje annan ordning än dess egen. Hvilkendera ordningen skall segra, Rysslands eller Europas, den lagbundna ordningens eller upprorets, den idoga, fredsälskande samhällsordningen eller krigets, eröfringens och förstörelsens blodiga ordning, detär frågan som skall besvaras af den aldranärmaste framtiden. (MM FA ÅA DE KF KA AE är rn mm AA OA Såsom Rysslands ordning är motsatsen mot den europeiska ordningen, så äro ock dess vapen en motsättning till de europeiska vapnen. Å ena sidan den blinda lydnaden, den konstgjorda fanatismen, den mekaniska dressuren, slafvar som drifvas i elden af andra slafvars bajonetter, för att tillfredsställa en eröfringslystnad som ej känner några gränser; å den andra den fria lydnaden, entusiasmen för allt hvad menniskor akta högst och heligast, kärleken till rättvisan och samhällsordningen, skaror som veta med sig attde strida för civilisationen och dess framtid och icke för sina anförares personliga fördelar, och dertill utrustade med alla de yttre hjelpmedel som öfverlägsen odling, industriell konstfärdighet och en genom båda förvärfvad nationalrikedom kunna erbjuda. Med hvarje ny post ingå berättelser om nya, oerhörda rustningar i Englands och Frankrikes örlogshamnar, och snart skola våra farvatten fyllas af flottor, sådana verlden ännu aldrig skådat. Vesterns upplysta och idoga folk älska ej kriget; länge och tåligt hafva de sträfvat att afböja det. De bortkasta ej tanklöst den oskattbara välsignelsen af fyratio års fred; de draga svärdet för att åt verlden återställa denna fred, som genom en våldsam ockupation blifvit bruten. Att tvifla på framgången af sådana vapen vore hardt nära en hädelse. Skall kampen blifva kort eller lång? Ingen kan förutse det. England vill ej kriget, säger dess utrikes minister, men sedan det blifvit Engand påtvunget, skall det söka att slå ett slag, som för alltid skall bringa den orientaliska frågan till tystnad. Detliggeri båda de vestra makternas intresse att bringa saken till ett snart afgörande, men hvem vågar dervid lag ett förutseende? Det europeiska samhället är fullt af brännbara elementer, och det östra Tysklands tvenne stormakter, på hvilkas handlingssä t och hållning så mycket beror för den stundande stridens utgång, hafva ännu ej med fullkomlig klarhet visat hvad de föra i skölden. — Vilja dessa makter redligt och upprigtigt ansluta sig till vestern, bör saken snart nog kunna vara afgjord; i motsatt fall förestår törhända en tid, kenske ett tidehvarf, af brytningar och omskapningar, sådana Furopa knappast skådat sedan folsvandringarnes och korstågens dagar. Ryska czaren påminner utmanande om 1812, och söker uppehålla modet hos sina skaror. genom att invagga dem i drömmar om Berezina. Han har endast glömt en liten sak. Då hade Ryssland Frankrike till fiende, men England till bundsförvandt; nu har det, utom Turkiet, till fiender både Frankrike ocn England; och ingen enda makt synes våga taga dess parti. Och hvem vet med hvilka fiender det har eller får att kämpa inom sitt eget område? Kan upproret, som det med öfvad hand tänder öfver allt omkring sig, icke hinna tillbaka till det heliga rikets, egna gränser? Kan den financiela förlägenheten, som uppenbarar sig i czarens nyaste sedelemissioner, — kan brist på flera de vigtigaste handelsartiklar, ja, handelns ruin, som måste blifva följden af den mest obevekliga blockad, — kan denna nöd uteblifva, eller kan czarens fromhet, afvända den från hans rike? Efter att i många månader hafva sett sina armeåer vid Douau ochi Asien ur stånd att vinna en enda. verklig fördel ens öfver det vanmäktiga Porten, utmanar han skrytsamt Europa till strid och påminner om 1812! Utgången kan blifva likartad, men han glömmer att rollerna äro vexlade. Uti den kamp, som numera är oundviklig, är vårt fädernesland lyckligt nog att ej behöfva deltaga. Halftannat århundrades erfarenhet afråder oss från att onödigt störta oss i krig som ej angå oss, och folkrätten och vårt läge göra det till en på en gäng pligt och klokhet för våra stridande grannar att lemna oss i ro. Det vestra Europa har crkänt den neutrala ställning Sverge intagit, och om ryska czaren verkligen på allvar gjort några invändningar, lärer han nog nu hafva låtit dem falla, och det är all anledning att han nu erkänt och ämnar lemna vår neutralitet oantastad. En sådan öfvertygelse har nu härstädes allmänt gjort sig gällande och bestyrkes af flerfaldiga omständigheter. Ryssland kan ej vilja påskynda sin egen undergång genom att i detta ögonblick skaffa sig en ny fiende, utan att behöfva det. mA nr mm mA As Am mm mm Aa Hm om — Den unga arfprinsen H. K. H. Hertigen af Södermanland är för närvarande allvarsamt sjuk, ehuru tillståndet synes i dag lyckligtvis hafva blifvit något mera lugnande. De 1ianledning häraf tills i däo på f. m. utgogifna tre