1 det reSeringens tramsSstallningar Uli konungen tillika med central-kommissionens utlåtanden blefvo i de norska dagbladen och tidskrifterna bekantgjorda., Den i Norge nedsatta kommissionen för dessa ärendens handläggning, den första så kallade kolera-central-kommissionen, kunde sålunda redan i ett utlåtande till marindepartementet den 14 Januari 1833 anföra, att det norska folket uti koleran nästan icke såg något annat, än en vanlig cpidemisk sjukdom, att det vore ganska väl förberedt på de mildaste bestämmelser och att det med längtan emotsåg dessas antagande. Uti nytt betänkande den 6 November 1834 anmärkte samma myndighet, att den både i utlandet och i Norge sedermera förvärfvade erfarenheten än mera bekräftat riktigheten af anförda åsigt. Också bestämdes karantänstiden för fartyg, som kommo från kolerasmittade hamnar eller som under resan haft gemenskap med sådana ställen eller fartyg, redan genom de af konung Carl Johan utfärdade författningarne af den 13 April 1835 och den 20 Februari 1838, till endast fem dagar). En annan kommittå, som i Norge nedsattes för att uppgöra förslag till en lag om hela medicinalväsendet, den så kallade medicinallagkommissionen, öfverlemnade den 31 Mars 1847 till regeringen sitt omfattande förslag i detta ämne. Uti det kapitel af detta lagförslag, som handlade om karantänsväsendet (det nionde), föreslog kommissionen (8 14) med hänseende till kolera endast, att, när till något ställe i riket fartyg ankommo, som antingen under de sista fem dagarne af resan hade haft om bord personer, angripna eller döda af kolera, eller som medförde deraf angripna eller döda personer, eller gångeller sängkläder eller andra dylika saker, som dessa under sjukdomen begagnat, sådana fartyg endast skulle hållas afskilda så länge, tills de sjuka eller döda bl:foit afjhämtade och sakerna samt det eller de rum, hvarest de befunnit sig, blifvit renade. Kommissionen tänkte sig således icke någon egentlig karantän emot kolera, men ansåg dock de nämnda omständigheterna vara af sådan beskaffenhet, att försigtigheten syntes bjuda att icke förbise dem med likgiltighet. Marindepartementet, som öfvertog behandlingen af det ifrågavarande kapitlet af lagförslaget, lät trycka det särskilt och öfversände exemplar deraf till departementen för det inre och för finansoch tullväsendet, äfvensom till samtliga karantänskommissioner i riket, med anmodan att deröfver meddela departementet de anmärkningar, hvartill de kunde finna anledning. På detta sätt erhöll marindepartementet utlåtanden både från de nämnda tvenne andra departementen, och från börsoch handelskommitteerna i Christiania, Drammen, Bergen och Throndhjem, från karantänskommissionerna i Frederiksstad, Dröbak, Drammen, Holmestrand, Frederiksvarn. Österriisöer, Grimstad, Christianssand, Mandal, Egersund, Soggendal, Bergen, Aalesund och Trondhjem, äfvensom från tullinspektoratet i Laurvig. Ingen enda af alla dessa auktoriteter, af hvilka de aldra flesta och enkannerligen karantänskommissionerna äfven hade läkare bland sina ledamöter, fann anledning till någon anmärkning emot den ifrågavarande paragrafen. Börsoch handelskommitten i Christiania tackade uttryckligen regeringen för det den åsyftade att få förslaget förelagdt storthinget, och karantänskommissionen i samma hufvudstad yttrade, att när England och Frankrike redan hade antagit liknande reformer, antagandet deraf borde anses ännu mindre betänkligt för Norge. Uti sin derefter gjorda framställning till regeringen af den 15 Januari 1848, med förslag till en kunglig proposition angående blifvande lag om karantänsväsendet, hvilken borde af båda statsmakterna antagas, yttrade emellertid marindepartementet, att det, ehuru benäget det än vore, efter de af medicinal-lagkommissionen tillvägabragta upplysningar, att betrakta all karantän emot kolera som onödig, likväl ansåge det betänkligt att föreslå densamma upphäfd för tillfället, isynnerhet af folkrättshänseende till grannrikena, hvilka icke ännu hade antagit em sådan princip, och derjemte med särskilt afseende på unionen med Sverge. Departementet inskränkte sig derföre: att i stället för den af lagkommissionen före-. slagna 14 upptaga en annan paragraf, hvar-igenom konungen skulle bemyndigas att för kolera kunna förordna en observationskarantin, dock endast till högst 8 dagar. Den kungliga propositionen om karantänslagen framställdes 1 öfverensstämmelse härmed till storthinget, som antog förslaget, hvarefter lagen utfärdades den 12 Juli samma år. Den omförmälda punkten i 14, som omsider medgaf ett bemyndigande åt konungen att kunna, dock endast inom en i sjelfva lagen bestämd gräns, ålägga några dagars observationskaran— tän äfven emot kolera, tillkom sålunda, i stridd med det af medicinal-lag-kommissionen gjorda förslaget, som alldeles icke velat medgifva någon karantän emot kolera, genom storthingets eftergifvenhet för en från den andra statsmaktens sida uttalad önskan, och vari sjelfva verket den enda, hvaruti någon egentlig afvikelse förekom emellan nämnde kommissions förslag och den slutligen af båda statsmakterna antagna lagen. Ifrågavarande ännu gällande lagstadgande är af följande lydelse, som vi anse oss böra ordagrannt anföra: För fartyg, som komma från något ställe i Europa, på denna sidan om Cap Finisterre, hvarest elal:artad koleraepidemi utbrutit, eller som på resan haft gemenskap med sådant kolerasmittadt ställe eller med kolerasmittadt fartyg, kan af konungen genom allmän bestämmelse förordnas observationskarantän, hvars varaktighet, utan hänseende till lastens beskaffenhet, högst må fastställas till så många dagar, som fattos i fulla 8 dagar från afseglandet eller från sista mis: tänkliga gemenskap, så framt icke fartyget med.r nägon kolerasjuk eller något koleralik, eller gängeller sängkläder, eller andra dylika saker, som hafva :) Det var efter utfärdandet af den sistnämnda för fattningen i Norge, som äfven i Sverzo underr samme Konungs regering ett närmande till likhept härmed egde rum, då genom kommerskollegii pådå konungens befallning utfärdade kungörelse den 223 Maj 1838, karantänstiden emot koleran äfven härir mm am mun undanttna CY TIA GT oo TI AA PP 4