Aftonbladet – 2 mars 1854, sida 3

ORM VM BEVIS STVAISA MD a ar twvifvel också skälen hemtas från religionen. Utskottet har antydt den fiendtliga stämningen hos judarne mot kristendomen och att denna har sin djupt liggande historiska grund. Det är väl möjligt, att dessa motlver kunnat vara bättre stiliserade, men icke förtjena de ett sä hänfullt bemötande som det hvilket här vederfarits dem. Det lärer väl föga löna mödan ait här tala för ett bifall till betänkandet; ty då judarnes både fiender och vänner sammansatt sig att nedsöra detsamma lärer det väl ha föga utsigt att bli antaget. Men de som nu gå allt för långt i sina pretentioner göra dermed judarne en otjenst; man vet icke, huru många strider det har kostat inom utskottet, för att kunna komma till det som der föreslås, och detsamma skall troligen icke så lätt bli erbjudet en annan gäng. Frih. af Ugglas: Det är ni redan 16 är sedan Sverges konung Carl Jöhan uttalade den grundsatsen, att de mosaiska trosbekännarnes rättigheter borde utvidgas: Sedan dess har denna grundsats blifvit utvecklad vid alla riksdagar öch tider borde nu omsider vara inne att sätta den i ver et. Betänkandet är en i högsta grad sorglig företeelse genom den ensidiga och jemmerligt trångbröstade intolerans, som deri uttalar sig; och mer än sorgligt är det att af de prester, som sitta i utskottet icke mera än två reserverat sig. Hvad hr v. Hartmansdorff nyss anförde mot judarne och toleransen var idel gammalt nytt. Jag har här hela tiden tanke för tanke och nästan ord för ord kunnat följa detsamma i ständets protokoller vid sednaste riksdag. Jag hade väntat atthr v. Hartmansdorff skulle vara sig hk och härdnackadtbekämpa allt framätskridande i detta hänseende; men jag hade sannerligen icke väntat att han skulle här uppträda med samma ömkliga ammsagor, hvilkas fullkomliga grundlöshet vid förra riksdagen sä klart och tydligen ädagalades; så t. ex. historien om de båda kyrkogårdarne, om judarnes oduglighet till krigstjenst 0. 8. Vv. Br von Hartmahsdorff bar äfven nu såsom bevis på stämningen emot judarne åberopat fönsterinslagningarne 1848; men huru litet dylika demonstrationer bevisa, kan hr v. Hartmansdorff lätt sluta deraf, att näringsfrihetens fiender, som skreko på skräförfattningarnes äterupplifvande, vid samma tid slogo in fönstren hos skräsystemets ihärdigaste försvarare. Om judarnes större eller mindre skicklighet säsom landtbrukare kunna vi icke döma; de ha bittills i värt land icke fått befatta sig med jordbruk; nägra lysande undantag gifvas dock, och en stor del af eder m. h. känna utan tvifvel en mosaisk jordbrukare, som i hög grad uppdrifvit sitt eget och derigenom äfven den kringliggande traktens landtbruk, som varit en fader för sina underhafvande och dertill upprättat en skola för kristna barn. Man bör väl erinra sig att här icke är fråga otn ätt insläppa hela skeppslaster af fremmande judar, utan endast att åt dem som redan här finnas och här äro infödde, gifva åtskilliga dem hittills förhållna menskliga rättigheter; ingen enda fremmande jude kan hit inflytta utan reseringens serskilda tillstånd. För att bemantla förtrycket och intoleransen fordras alltid konstiga motiver; jag anser det bäst att hålla sig till den enkla kristna regeln: älska din nästa såsom dig sjelf. Denna grundsats ha såväl utskottet som hr v. Hartmånsdorff sofistiskt sökt bortresonnera, i det de i sjelfva verket velat läta päskina att juden icke så alldeles vore att betrakta som vår nästa. Hvad den ekonomiska sidan af saken angår, sä borde man i främsta rummet, i stället för att lyssna till gamla enfaldiga fördomar, se till huru judarne verkligen visat sig inom vårt samhälle uhder den tid de varit inom detsamma upptagne. Landshöfdingarnes här förut åberopade yttranden och kommerskollegii af Kgl. Maj:t infordrade utlätande vitsorda på det mest ampla sätt deras välförhällande. För min del anser jag saken ganska klar och enkel, och finner det nästan obegripligt huru man fortfarande kan vilja neka dem som äro svenskar — genom sin födsel, sitt spräk, sina skyldigheter — rätten att vara det. Jag skulle helst vilja instämma i hr Weerns motion, men i betraktande af bondeståndets beslut och för att icke splittra deras röster som här omfatta den mera frisinnade äsigten, förenar jag mig hr Silfverstolpe. Hr Liljenstolpe: Jag har vid föregående riksdag så tillräekligt utveeklat min åsigt, att jag nu kan vara kort och hänvisa till min då väckta motion och de anföranden, som i sammanhang dermed afgäfvos. Betänkandet är så okristligt, att grannlagenheten nästan förbjuder att röra vid detsamma. I afseende på hvad som blifvit yttradt om den messianska tron, såsom hindrande judarne att omfatta det land der de äro födde och bosatte med verklig fosterlandskärlek, saint deras uteslutande sysselsättning med handel, berjag dock att få andraga nägra upplysningar ur min vid förra riksdagen afgifna motion. (Talaren uppläste derefter nägra stycken ur denna motion, hvarigenom dels ädagalades, att Messiastron nu endast refererar sig till rent religiösa, andliga förhoppningar samt att judarnes religion ålägger dem att med kärlek omfatta sitt fosterland och söka dess bästa, hvilket ytterligare bevisades genom anförda stycken ur deras religionsläroböcker ; dels, att judarne äro så långt från att vara fremmande för andra handteringar än handel, att det tvertom åligger hvarje husfader att läta hvar och en af sina söner lära sig något handtverk.) Jag anhäller om återremiss på det utskottet må omarbeta sitt betänkande i enlighet mer br Wzerns motion. Hr Hjerta L.: Denna frågas framgäng beror mest på opinionens utveckling mellan riksdagarne. Det visar sig dock af den värma och kraft, hvarmed man här kämpat för densamma och det häftiga motstånd den mött frän den konservativa kärntruppen att det är en stor och för grundsatsernas skull vigtig sak. De, som stridt för den friare äsigten synas mig här både genom sin position och sina på faktiska och bestyrkta förhällanden grundade skäl, stä ojemförligt öfver sina metständare, hvilkas förnämsta kämpe endast haft att för sig åberopa lösa hörsagor, hvilka dertill, enligt hvad upplyst blifvit, redan vid förra riksdagen blifvit i grund nedgjorda. Hvad utskottets motiver angår, så, utom det att de äro i högsta grad intoleranta och derigenom vidriga för känslan, äro de äfven till den grad ologiska och motsägande, att aldrig något beslut borde deruppå kunna byggas. Jag anhåller derföre, att ridderskapet och adeln med förkastande af detta betänkande antager hr Silfverstolpes förslag. Hr Tham, C.: Äfven jag mäste uttala min förvåning öfver utskottets motivering. Utskottet säger, att om juden är trogen sin religion måste han förklara Christus för en bedragare. Men om juden. verkligen är trogen sin religion, då är han kristen; ty kristendomen är den sanna utvecklingen af judendomen och den nu sig så kallande judendomen ej annat än ett affall, en -otrohet deremot. Vidare förvånar det mig högeligen att utskottet förutsatt att kristendomen skulle kunna lida något genom judendomen. Jag yrkar afslag å betänkandet. Br Bergenstråle: I det jag i anseende till den långt frarskridna tiden inskränker mig till att äberopa min reservation, kan jag dock icke annat än tillbakavisa de tillmälen, som här blifvit gjorda emot utskottet och hvilka blifvit rigtade icke blott mot detta betänkande, utan mot dess betänkanden i allmänhet. Detta ekonomiutskottets betänkande är det 37:de under denna riksdag och af dessa 37 betänkanden ka 35 blifvit af detta stånd godkända, hvilket är den bästa dementi åt dessa tillmälen. Hvad sjelfra saken angår, så anser jag all utvidgning af judarnes rättigheter onödig och farlig och tillstyrker derföre afslag å betänkandet. Br v. Knorring: I motsats mot hvad andra talare här synas ha antagit är jag fullt och fast öfvertygad, att Messiastron är hufvudgrunden i judarnes religion och att derföre sanna judar aldrig med själ och hjerta kunna fästa sig vid ett fremmande land. Judarnes bosättning på landet skulle medföra åtskilliga svärigheter så t. ex. i afseende på edgång, jus patronatus m. m. Hellre skulle jag i likhet med grefve Liljenerantz medgifva, att de mosaiske trosbekännarne :nge tillträde till vissa embeten och befattningar. I de länder, der judarne fått vidsträckta rättigheter qvarstår ändock deras isolering; så måste de t. ex. i Amsterdam bo i ett visst qvarter, som stänges vid ett visst klockslag på aftonen (?). Jag instämmer med rem ev rö BM mo mmaAa —— mm — Mm