Aftonbladet – 2 mars 1854, sida 3

VA OBE Pr MEM JBDBB VE, som de ursprungligen äro ett jordbrukande folk, och der icke en intolerant lagstiftning hindrar det, kunna sköta plogen lika idogt söm nägon annan. Man talar om vår rätt att behandla judarne huru som helst i vårt land, och synes dervid icke komma ihåg att de äro våra medmenniskor och att jorden är Herrans. Man anser sig saklöst kunna håna och förkasta ett folk, som frambringat de största män, som verlden någonsin sett, som äro Jesu bröder efter köttet; och härtill kan man, då man går riktigt till botten med saken, icke upptäcka något annat skäl, än att några individer af detta folk voro skulden till Jesu lidande och död. Men domsrätten öfver Jesu blod tillkommer icke oss, endast Gid. — Jag anhåller om återremiss på betänkandet, för att utskottet må omarbeta detsamma i enlighet med det af borgarständet antagna förslag. Hr Akerman: Jag har vid sju riksdagar hört denna fråga behandlas; men förut ansett mig jäfvig att i densamma taga till ordet, i anseende till de slägtskapsförhållanden hvari jäg stått till en mosäisk trosbekännares — Frägan skall ständigt äterkomma, så länge. hägot förtryck finnes qvar och så länge det finnes någon representant, som är villig att frambära de förtrycktes bön. Att ett förtryck och en orättvisa verkligen i detta hänseende existerar, synes mig ligga i en temligen klar dag. Man nekar judarne de första och enklaste menskliga rättigheter, fri vistelseoch försörjningsrätt, på samma gång man fordrar af dem uppfyllandet af alla medborgerliga åligganden, fullgörandet af alla skyldigheter mot staten och kommunen, och det i den utsträckning att de mäste deltaga i de kristnas fattigförsörjning, på samma gång de alldeles på egen hand få underhålla sin skolundervisning och fattigförsörjning? Ar detta kristlig rättvisa? I de länder, der judarne ej genom lagstiftningen äro inskränkta till en enda art af verksamhet, röra de sig inom en ganska vidsträckt verksamhets: sfer och gagna landet såsom vetenskapsidkare, landtbrukare, statsmän o., s. v. I Londons city har man sett judar bekläda värdigheten af alderman och lordmayor. I Frankrike ha judar erhållit ministerportföljer. — Det är naturligt att då utskottet haft en dålig sak att förfäkta dess skäl äfven mäst bli däliga. Det är ganska klart, att religionen icke skulle löpa någon fara derigenom att man upphörde att i dess namn förtrycka en ringa majoritet af landets barn. När utskottet talar om det skadliga för de smärre städerna som skulle ligga i en tillåtelse för judarne att der bosätta sig, så behöfver man blott erinra derom, att i de större städerna gifves långt mera utrymme att skada än ide smärre; men ännu har man icke hört nägon påstå, att judarnes bosättning varit till skada för Stockholm, Götheborg, Norrköping och Carlskrona. Särdeles upplysande i detta hänseende är det äfven, att borgarståndet, som representerar alla rikets städer, enhälligt, utan att någon enda röst höjt sig deremot, beslutat att judarne böra få bosätta sig öfverallt i riket. Jag förenar mig för denna gång i herr Silfverstolpes förslag, och hoppas att dessa till bakasatta landets barn, som i allt hvad pligter och skyldigheter angår äro fullständiga svenska medborgare, icke förgäfves skola vädja till ridderskapets och adelns storsinnthet. Er v. Hartmansdorf: Det är väl tio riksdagar, som jag här hört denna fråga behandlas. Det må derföre ursäktas mig, om jag till nägon del måste upprepa hvad som blifvit sagdt mänga gånger förut. Jag har nu ett ytterligare skäl att uppträda mot dem som förfäkta denna sak, då det synes som skulle äfven pietismen och sekterismen vilja understödja densamma, för att sedermera för sig kunna åberopa toleransen -mot judarne. Orsaken hvarföre denna fråga ständigt återkommer är helt enkelt den, att Gustaf III hade den stora oförsigtigheten att släppa judarne in i landet, och om dem gäller det ordspråket att när de fått ett finger, så hvila de icke förr än de fått hela handen. Vid hvarje riksdag sätta de sina vänner och gynnare i rörelse och synas ha svurit att icke lemna oss nägon ro, innan de vunnit hvad de åsyfta. Jag har ingenting mot judarne personligen; men jag anser det skadligt för samhället att få på sig inympade fremmande trosbekännare. Det finnes intet starkare band än tänkesättens; men ingenstädes äro banden och skiljaktigheterna starkare än i religionssaker. Ur gemensam religiös öfvertygelse ha samhällena sitt ursprung; de samhällen, som till följe af kosmopolitisk-filantropiska åsigter utan åtskillnad i sig upptaga alla främmande trosbekännelser, utsätta sig för splittring och upplösning. Tiderna äro i sanning sådana, att vi må se till att vi icke försvaga oss. Jag villvisserligen icke betaga judarne de rättigheter de redan ega, men jag vill heller icke medgifva någon vidare utsträckning af dessa. Man talar om orättvisa, om omensklighet som ligger deri att vi icke ge judarne större rättigheter. Hvad vill detta säga? Äro vi icke egare af detta land, äro vi icke herrar i vårt eget hus? Kunna vi icke lemna eller neka fremlingar tillträde till vårt land på samma sätt som husfadern gifver eller vägrar fremlingen tillträde till sin familj ? Om Sverges folk lemnat åt judarne 4 städer att bo och vistas uti, så är det alldeles detsamma som om någon bjudit ett antal gäster och öfverlåter till deras begagnande 4 af gårdens hus; ha gästerna rätt att vara misslynta öfver en sådan inskränkning? Kunna de pocka på att få slå sig ned äfven i de öfriga husen och taga hela gården i besittning? För mina ögon ställer sig fråsan så, att här alls icke är fråga om hvad judarne önska, eller om judarnes fördel, utan om Sverges fördel. Jag är här icke en representant för judarne utan för svenska folket, och anser min pligt vara att i första rummet se på dess bästa. Är vår folkmängd för liten, så att vi behöfva någon tillökning af fremlingar? Det synes tvärtom som befolkningen redan skulle vara för stor, ty hvarför skulle eljest utflyttningarne ske? Man säger att genom emancipationen skulle judarne lättare införlifva sig med oss. Jag wor motsatsen: deras religion står i strid mot allt sådant införlifvande med fremmande folk. De upprätthålla till och med inbördes sins emellan med den största stränghet skillnaden mellan de särskilda israelitiska stammarne, ech denna skillnad sträcker sig ända till grafven, så att det finnes tvenne särskilda judiska kyrkogårdar: en för dem som äro af mera ansedd stam och en för dem af lägre börd. Kristnas öfvergång till judendomen blir just derigenom en omöjlighet, ty hvilken stam skulle de tillhöra? Man har talat om judarnes patriotism. Jag ber att i detta fall få hänvisa till Österrike: Österrikiska regeringen har behandlat dem med mycken mildhet; till tack härför slogo sig judarne i Ungern på insurrektionens och revolutionens sida; hvarföre också sedermera deras rättigheter blifvit nägot inskränkta, jag vet icke närmare huru. Man erkänner här att de äro illa omtyckta på landsbygden; är det då icke skäl att göra afseende på denna opinion? Att äfven samma opinion gör sig gällande bland folket i städerna bevisa bland annat fönsterinslagningarne 1848; måhända har borgarständet fattat sitt här så mycket lofordade beslut, på det städerna mätte bli af med dem, dä de få flytta ut på landsbygden. Ha vi icke nog bråk och svårigheter med läsare och annat dylikt, utan att vi skola sjelfmant skapa oss nya? Man säger att judarne ha en sä förträfflig ställning i England, Frankrike och Amerika. Detta är ju mycket bra; våra judar kunna ju bege sig dit, det är ingenting i vär lagstiftning som hindrar dem. Man säger att de skola upphjelpa industrien i landet; det vill med andra ord säga: de skola öka sin egen förmögenhet på bekostnad af svehska medborgare. Hvarföre blefvo judarnes fönster inslagna 1848, om icke derföre att man ansåg dem borttaga förtjensten för landets egna barn? I Polen och Schlesien, der judarne riktigt fått frodas och tillvexa, förete de ingen särdeles tillfredsställande syn; de äro schackrande smähandlare, smugglare och framför allt krögare. Hvad judarnes kapitaer angå, så är det högst vädligt att ge kapitalerna för stort. tillfälle till makt och inflytande i ett fattigt land. Den bevågenhet för judarne, som sä plötsligen vaknat i Europa, måtte sannerligen ha sin rot i den allmänna skuldsättningen; vi veta att Rotschild är en stormakt bredvid de andra europeiska stormakterna. Judarne ha ingen fallenhet för att bo pä landsbygden och sysselsätta sig med jordbruk; de äro som dessa VF Re Pl or Lä Fe v fi tt oe tt Hop ee PS