Aftonbladet – 1 mars 1854, sida 2

ör allt makt uppå att denna regering utplåar dessa misstankar, att hon afvänder föreråelsen att afsigtligt störta sig i krig; det igger följaktligen makt uppå, att använda iplomati, hofsamhet, tålamod, ja långmodigwet. Om kriget utbryter skall Europa, skall rankrike icke beslutsamt, icke frimodigt inåta sig deri med Napoleon HI, så framt de cke på förhand vunnit full visshet att han blifvit nödgad till krig emot sin vilja. Det är denna sednare politik som gjorde sig gällande i vår regerings planer, liksom den sjort det under händelsernas utveckling. Måhända skulle det motsatta förfaringssättet hafva jesparat menskligheten några af de olyckor ifver hvilka hon redan måst fasa; måhända ir i detta afseende det följda systemet att beklaga i hvad angår det förflutna; men det är omöjligt dölja för sig, att det gifver en stor kraft för framtiden. I Frankrike (för atttala blott om detta land) är för närvarande hvar och en, från kojan till palatset, öfvertygad att Napoleon III gjort allt som varit honom möjligt för att bespara verlden de olyckor hvaraf den hotas, att han uti försonliga förslag gått till det aldra yttersta; och på samma gäng som hans med den rådande opinionen) öfverensstämmande fredsbenägenhet sålunda allmänt gillas, kommer äfven hvar och en till samma slutledning som han sjelf deraf dragit. Dettarutgör en fast grundval, ett mäktigt stöd på den krigiska bana som plötsligen öppnar sig för denna furste midt uppe uti en civilisation som häpnar och förvånas deröfver, och för fullbordandet af hvilken bana han skall nödgas begära stora uppoffringar och stora ansträngningar af ett land, som nyligen så lifligt yttrade sitt bifall till dessa ord med hvilka han invigde sin regering: kejsaredömet, det är fredenn. Detta bifall, som egnas kejsarens politik, denna öfvertygelse att kriget, så framt icke alldeles oförutsedda händelser inträffa, för närvarande är nästan oundvikligt, tända de väl hos oss ånyo denna krigiska eld hvarpå vi i början af detta sekel gifvit verlden så många och så lysande prof? ÅAterlifva de något af denna entusiasm till hvilken alla Europas slagfält varit vittnen? I afseende på denna fråga måste man till en början lemna åsido det vigtigaste elementet, armeen; — hvarje god arme önskar, längtar efter kriget, och det finnes ingenting som ger anledning antaga, att vår armå icke skulle vara god. Hvad åter angår befolkningen i allmänhet, så förspörjes ännu ingenting krigiskt. Sedan fyratio år har freden omslutit oss medssin ljufhet, och vi behöfva någon tid för att tillsluta våra öron för denna sirens sånger och för att frigöra oss från hennes omfamningar; men hurudan vår domning än må vara, vågar jag förutsäga, att de första kanonskott, som på Svarta hafvet vexlas mellan de ryska och de allierade flottorna, skola återväcka oss derur, jag vågar förutsäga att röken af detta anglo-franska krut skall sprida sig ända hit, och att sålunda våra krigare till lands och vatten skola bakom sig hafva landets lifliga sympatier. Landet skulle neka sitt deltagande åt ett krig, framkalladt af ärelystnad och begär efter tom utmärkelse, men det skall icke underlåta att skänka det åt ett krig, som bjudes af klokheten, eller rättare sagt, af nödvändigheten. Jag går ännu längre. Mången förmodar att de partier, som splittra oss och hvilka visserligen icke äro utslocknade, skola begagna sig af kriget för att åter uppresa sina hufvuden och lägga svårigheter 1 vägen för regeringen. I detta afseende måste man särskilja mellan tvenne möjligheter. Om kriget skulle gå olyckligt kunde de nämnda förutsägelserna besannas. I motsatt fall är det min åsigt att kriget långt ifrån att upplifva partierna skall försvaga dem. Sådan är min tanka om den allmänna ställningen. Ingen som eger någon vana att tänka en smula öfver politiska förhållanden undgår för öfrigt att inse vidden af det perspektiv som det närvarande kriget omfattar. I min och mångas tanka resumeras denna krigsfråga mycket rigtigt af hr de Girardin, då han säger att med Österrikes materiella samverkan kan hon, utan att skaka verlden, komma till en lösning; men att utom denna samverkan innebär hon återupprättandet af alla civilisationens bålverk mot barbariet, d. v. s. af Italiens, Ungerns och Polens oberoende; i detta sednare fall har man att uppdraga en ny karta öfver vår verldsdel, och man vet hvad det kostar att med svärdet omgöra Europas karta. . Alla blickar äro således vända mot Österrike, och jag har anledning tro att de allierades ansträngningar tagit och starkare än någonsin skola taga denna riktning). AA. H. Le AS ) Den högst märkliga artikel, som blifvit synlig i Monitören tre dagar sednare än vär korrespondent skref, och af hvilken gårdagsposten bragte oss en telegrafisk resumt som vi meddelat vära läsare, bekräftar helt och hället den ås gt korrespondenten här uttalat om Österrikes ställning till den stora frågan och de allierades ställning till Österrike. (Red:s anm.) — DD. MM. Konungen och Drottningen gåfvo i går afton en bal som bivistades af dan öfriga karnol. familhen. Till densamma