Aftonbladet – 1 mars 1854, sida 2

vv——2 rr — Kors hvad ers höghet säger detta namn rent! Fredrik syntes bestört. Förvirrad frågade han: — Hvad menar du? Regina sänkte hufvudet. — Jag menar, — sade hon sakta, — att ers höghet lirt sig uttala ett namn som jag afskyr. — Hon har sett mig der, — mumlade Fredrik, — det kan ej slå felt. Högt fortfor han: — Aha, jag förstår ... Men, min älskade herdinna, mitt besök var lika oskyldigt som ditt. — Och det vill ers höghet att jag skall tro? — Var icke barnslig nu ... Tror du verkligen att jag skulle vilja söka mig en älskarinna på ett sådant ställe ... Men för husfredens skull får jag väl lof att bikta mig. Ser du, jag ville veta något om den der vackra flickan, Stobee tog derifrån. Regina spratt till, liksom stungen af en orm. — Aha — tänkte hon — man har då icke bedragit mig . . . Gyllenroths intriger hålla på att lyckas och då... farväl Regina! Men ännu äro vi icke der ... Regina dolde sorgfälligt sin vrede, medgaf att flickan hade vackra drag, men påstod att hon vore ett träbeläte med gudsnådlig min, utan lif eller eld ... Skada att vi cj hafva kloster i Sverge — sade hon. — Derpå steg hon upp, antog Cecilias ställning, tvingade så godt sig göra lät sina anletsdrag till det allvar, som stämplade den unga flickans och, utan att säga ett ord, betraktade hon arfprinsen med en stel blick. Det var naturligt att hon i sitt härmningsförsök skulle karrikera betydligt. Också narrade hon prinsen att skratta. — Gud bevars för en sådan bild! — sade han slutligen. — Så borde aldrig vackra flickor se ut ... Det kunde de lemna åt de fula ... Likväl kunna sådana träbeläten ibland uppeldas till en förvånande grad, och det vore förargligt om den lyckan skulle vara Stobee förbehållen ... Jag svär på att han vill behålla den lilla Cecilia för sig sjelf, och se det unnar jag honom Men nu var Reginas tålamod slut. Hon brast i tårar. Likväl maskerade hon den vrede hon ej längre kunde beherrska. Hon spelade svartsjukan, men ej den ursin