Aftonbladet – 1 mars 1854, sida 2

var vid ett ypperligt lynne, då hans kammartjenare inkom och hviskade ett par ord till honom. Han steg upp, gjorde en ursägt för de) närvarande och gick in i sina rum. 3 Der stod väntande en af drottningens kammarherrar, hvilken syntes brydd och framstammade några osammanhängande ord. Grefve Horn började ana, att det ej stod så alldeles riktigt till, men han var långtt ifrån att förmoda verkliga förhållandet. För att inleda estt samtal yttrade han med ett sarkastiskt smålöje: oo — Hennes majestät vill troligen förebrå mig något mindre valdt uttryck... Kammarherren höjde på axlarne. Gifve Gud, så lyckligt vore! Jag besvär ers excellens att ej vredgas på öfverbringaren af ett oang-nämt budskap. Men jag är säker att sedan hennes majestäts vrede lagt sig, skall hon med fördubblad näd åt-r omfatta en af fädernes!andets största män. -Han öfverlemnade grefven ett papper. Horn uppvecklade det långsamt. Det innehöll hans afsked. (Forts. följer).