Aftonbladet – 27 februari 1854, sida 2

kronorna emellan vore väl det värdigaste offer åt Carl den tolftes minne. Ilertigen (bestört uppfarande). Och detta ville Görtz, säger ni? Conradi. I fängelsets djup ängslades han mest öfver de faror, som hotande omgåfvo ers höghet. Vore ej, sade han, rättvisa och dygd i politiken ord utan all betydelse, så skulle hvar och en ömma för edert missöde, nådig herre ... Men nu, under Ulrikas och måhända snart Fredriks. regering, måste ni utomlands söka det stöd, som här ryckes undan eder ... Det var derföre som Görtz lade på mitt hjerta att uppmana ers höghet att taga sin tillflykt till ryska hofvet och så snart som möjligt påskynda föreningen med Anna Petrownz. Hertigen (blek, med sönderslitande ton). Store, evige Gud! och denne man, som endast sörjde för mitt väl, har jag förrådt, sålt, mördat. (Kastar sig i stun förtviflan till Conradis bröst.) Conradi (förande honom till soffan). Sans: er, ers höghet. Baron Görtz sista ord voro: välsign:lse och lycka åt min ädle fastän missledde herre, hvars ungdom och oerfarenhet urskulda honom... Ja, han kunde dessutom ej annat än undandraga mig sitt beskydd, eljest hade han ju gjort sig delaktig af allt det hat, hvarmed de förblindade svenskarne förföljt mig. Hertigen. Nej tyst... jag kan ej höra mer. Hvarje ord genomborrar mitt hjerta. I sjelfva fängelset var han sysselsatt med planer för min välgång... och jag gaf honom döden. Ack, jag har lyst min egen lycka till grafven. Conradi. Nådigste herre, er ånger, er sorg är naturlig, men må den ej så öfverväldiga er, att ni blir urståndsatt, att uppfylla edra höga pligter... Ni har begått en orättvisa, men erungdom ursäktar er. Låt denna olyckliga händelse städse vara närvarande för ert sinne, att ej hat, afund och förföljelser någonsin mer: må aflocka er en orättvis dom. Då förkunnar jag, såsom Herrans tjenare, denna synd utplånad... och Götz skall glädjas i sin himmel och prisa Gud, att han fumits värdig att blifva Carl den trettondes skyddsande. Hertigen (uppstigande, fattar Conradis hand. Ja, i denna hand, som räckte honom sakramentet til tecken af Guds förlåtelse, nedlägger jag min ed, att altid hylja dygd och rättfärdighet, om försynen kallar mig att styra detta land, och att förr afsäga mig mina fäders tron sn vinna den med blod och orättvisa! (Forts.)