Aftonbladet – 25 februari 1854, sida 1

PE ar AMG SLAllaS 1 nagot Y I närmare likhet med tjufnadsbrotten, mec 0 hvilka de under en stigande odling, till följ af sin natur, slutligen måste sammanfalla. Under afvaktan på den behandling son denna fråga kan röna hos lagutskottet, af hålla vi oss denna gång från vidare betrak telser i saken, men intaga i stället hr Has selrots motion, som är af följande lydelse: Fördsemt memorial! Om det å ena sidan kan synas förmätet af dej enskilde representanten att framkomma med förslag som ej kunnat tillvinna sig rikets ständers bifall, då de blifvit af den andra statsmakten framställde, tor de å andra sidan sakens vigt, det trängande behofvet och det varma nitet för ett älskadt fädernesland fi: tala till ursäkt för ett sådant försök. Att hon är af vigt, den fråga jag vägar underställa rikets höglofl. ständers pröfning, lärer inses, då jag vördsamt tillkännagifver, att den afser statens strafträtt och en förändring i nuvarande straffsätt. Statens rätt att straffa är gifven i Guds lag och i menniskans förnuft och denna grundval för allt samhälle är lika gammal som samhället sjelft. Sättet att straffa har åter varit lika skiftande som lymnet och bildningsgraden hos de särskilda folken ; ty intet är sannare än att strafflagarne äro säkra mätare på folkens bildning. Man spårar ock temligen lätt hu:u straffrätten utbildat sig och buru straffarterne, härledda ur denna, iklädt sig en, att jag så må söga, allt mera kristlig form, i samma mån folken förädlat sig. Det är nemligen litt att se att samhället i sin gryning med straffrätten öfvertog den enskildes rätt jatt hämnas lidna oförrätter. Derför spärar man uteslutande hämnden i de äldsta straffen. Öga för ögäå jochtand för tand var den första lagen. Kom så dertill den af nyttan förestafvade grundsats, att straffen äfven borde innehafva egenskapen att afskräcka från brott, och härifrån härledde sig grymheten och offentligheten i straffen samt skamstraffen i allmänhet. Begreppen hafva emellertid under tidernas lopp renat sig. Den vält, som framrullar tidens taflor och, som i en ständig cirkelgång tyckes återföra menniskoslägtets öden, gär nemligen framät. Det vore ock ett hän emot Guds vishet och Guds kärlek att tänka sig det annorlunda. Ingenting står stilla. Guds lösen är framåt. Denna lag bryter ingen ostraffadt. Den, som ej vill följa med på verldsbildningens stora stråt, blir efter och försvinner. . Så förnimma vi, hvad strafflagarne angå, att i samma min en nation gätt fram i bildning och hyfsning; okunnighet gifvit vika för upplysning, rähet i seder och tänkesätt för mildhet och humanitet samt aktning för menniskorätt ökats, i samma män har den sökt att ur sin brottmålslag utplåna alla om fordna tiders råhet vittnande, grymma och barbariska samt menskligheten vanärande straff. Man har ock sett att denna af en framskridande civilisation päkallade förändring i lagarne jemnast och lättast blifvit genomförd i de länder, der. representationen utgör ett sannt uttryck af folkets vilja. Så hafva vi sett att på ädla och menskliga grundsatser -byggda brottmålslagar blifvit antagna hos alla i detta afseende lyckligt lottade nationer, hvaribland vi ingalunda i sista rummet böra nämna värt lyckliga brödrafolk. Värt kära fädernesland har i dettahänseende icke heller stätt stilla. Attlingar af ett fritt, ädelt och storsinnadt folk, hafva vi städse sökt häfda. dessa våra anor; och om vi i dessa försök icke alltid lyckats, torde sådant böra tillskrifvas icke brist på vilja hos nationen, utan den brist på cnighet, som är en gifven oeh naturlig följd af nationens sönderdelande i 4 särskilda till sin inre natur mot hvarannan stridande läger. Nationens försök att i ofvanberörde syftning rena sin brottmålslagstiftning hafra icke varit få. Redan 1809 års ständer väckte denna fråga till lif, och sedan Kongl. Maj:t till följd af dessa ständers derom nttalade önskan, är 181I utsett en kommitte till lagarnes förbättring, fästade kommitterade i underdånigt betänkande Kongl. Maj:ts :uppmärksamhet på olämpligheten af åtskilliga i gällande lagstiftning antagna bestraffningssätt och isynnerhet af spöoch risstraffen, säsom motarbetande ändamålet med allt straff, den brottsliges förbättring och kränkande menskligheten i det dyrbaraste och heligaste hon öfverlemnat :t samhällsmaktens skydd, under hemställan om man icke, i likhet med Europas mest upplysta nationer, genom användande af fängelse, arbete och korrektionsstraff, i stället för kroppsstraffen, borde söka aflägsna det barbari, som vållat deras uppkomst. Detta betänkande, som af Kongl. Maj:t godkändes, ifverlemnades till 1815 ärs ständer, hvilka, efter fråsans pröfning förklarade : natt rättsläran och en vis agstiftnings grunder till alla delar talade för förslaJets antagande, sumt att rikets ständer derföre lemnade committeen öppet, att efter en sådan plan föreslå så veskaffade bestraffningar, som instämde med nämnde tids wyfsning och som, skilde från förra tiders barbari, vore Ifpassade efter en bättre bildning, till upplysning och sänsla hos hvarje individ af dess eget värde.v Så talade rikets ständer för nära etthalft sekel tillpaka och kommitteen, samreansatt af den tidens ädaste och skickligaste och mest upplyste män, byggde vå sädana grunder sitt förslag till ny allmän krimiinllag. . Huruledes detta förslag, deröfver rikets hofrätter ch konungens högsta domstol samt andra vederbö ande varit hörde, gått fram och tillbaka emellan ommitteer, lagberedningen och rikets ständer, behöfer jag här icke upprepa; men nämner blott att det lestädes i dess hufvudsakligaste delar bestätt profvet. 1844 grydde många förhoppningar; och vår ädle ögsinnåde konung upptog nu detta förslag säsom sitt, umt förklarade, uti nådig Proposition till rikets stän. er, att Kongl. Maj:t funnit det då ånyo. reviderade örslaget till dess grunder öfverensstämmande med tidevarfvets ädlaste sträfvanden samt med aktning för meniskovärde förena tllbörligt allvar i bestraffningen ; vadan Kongl. Maj:t under namn af Strafflag öfver:mnade detsamma till rikets ständers antagande. Dessa ständer, lifvade af den värma, som då geomträngde nationen, grepo det maktpåliggande veret an och företogo förslaget till pröfning, efter hvars llbordan, ständerna, som då ej medhunno granskngen af förslagets detaljbestämmelser, antogo och dkände 2 och 6 kap., hvilka innefattade lagförslats grunder. Då dessa således blifvit af begge statsmakierne gille och antagne ägde nationen grundade förhoppninr att vid nästföljande riksdag få förslaget i sin kelt antaget. Annorlunda var dock skrifvret i ödets bok. Den poska atmosferen var nu förändrad; och oaktadt gså1es Kongl. Maj:t ånyo till 1847 ärs ständers antande öfverlemnade det till sina hufrudgrunder redan lkända förslaget, blef dock detsamma af rikets två sta ständ förkastadt; och hvadan frägan då förföll. Under den länga tidrymd, under hvilken lagarbesålunda fortgått, hår emellertid tidens mäktiga id i förening med det ljus, som genom lagförsla spridt sig öfver gryreketen och olämpligheten af gamla brottmålslag, icke kunnat undgå att i denna a mäktiga ingrepp. Jaktadt allt motständ mot förändringen af en lag, 1 har hämnden till sin grundsats och förstörelsen sina följder, bar deh enkla sanning dock så smägom gjort sig gällande, att då värt vistande i na verld har vär förädling till syfte, vära instiioner och vära lagar böra vara inrättade sä, att icke allenast icke motverka detta mäl, utan, så vidt jligt är, söka befrämja detsamma och att likasom fader af kärlek straffar sitt felande barn för att föra det till hvad godt och rätt är samhället följigen bör på enahanda sätt straffa, väl med allmen dock af kärlek, så att den fallne må kunna en gäng varnas af straffets allvar och af dess inät S te d