Aftonbladet – 24 februari 1854, sida 2

eegeringsbördorna; men nu var han blott president och — en sådan får ej låta insöfva sig. — Drottningens magt. är så ringa, — sade Gyllenoth; — och när allt skall ske offentligen, hvart tar då nofstyrelsen vägen? Sjelffva hans kongl. höghet har ingenting att säga. Horn har redan börjat grondera öfver tt drottningen ej är nog tystlåten. Men ätminstone måtte väl någon vara mer eller minIre väl sedd vid bofvet? — Det förstås. — Han repade upp en hel hop namn, hvaribland han äfven på ett högst blygsamt sätt lät förstå sitt eget. Småleende böjde von Stern artigt 43 hufvudet för nle favorit soi disant men blef uppmärksam, då Gylle: roth äfven nämnde Stobee. — Det är besynnerligt, — sade kaptenen, — och har förundrat många, att Stobee, ehuru till lif och själ Hoisteinare, likväl står så väl hos både prinsen och drottningen. Regina åter fann det alldeles icke besynnerligt! Hon insåg lätt orssken, eburu hon låtsade dela Gyllenroths. förvåning. Ehuruväl hon till punkt och pricka kände: Stobees händelser, bad hon dock Gyllenroth säga sig. hvad den der öfversten egentligen vore för en karl. Gyllenroth begärde ej bättre. Glad att få tillfredsställa sitt hemliga hat och sin afund, gjorde han allt sit till, för att i sin berättelse svärta den man, hvars hand han offentligt tryckte som: vän. Här var det, som Regina för första gången hörde Gyllenstens namn nämnas, — och ala Gyllenroths ord: väckte henves nyfikenhet och deltagande. Likväl måste man till Gyllenroths ursägt anföra, att han icke till fullo kände det vidunder af brott och fasa, som han sökte urskulda och försvara. Ehuru Gyllenroth redan lemnat ungdomens grins bakom sig, ätskade han dock ännu nöjet, framför alit när det kunde ske på ardras bekostnad. Hans största fel voro lycksökeri och nutningslystnad, — men, emcdan han var fattig, så föde honom hars pass:oner c:a till tvånget af de uslaste nedels användande. Man började sålunda nart tala om nöjen och fö elser, och då herr von återn beklagade sig öff ledsamt han skulle få i Stockholm, der han ej v låta presentera sig i några sillskaper, försäkrade G roth, att han skulle förskafta honom längt f era nöjen; än man n:gonsn kunde vinna på de tråkiga societeterna, der man l:pte fara att ledg ihjel. (Forts.)