Aftonbladet – 21 februari 1854, sida 2

och trodde verkligen, eller åtminstone hoppades att detsamma, neml. förslaget, skulle komma att visa sig medföra icke blott en förenklad arbetsordning, utan också ctt politiskt framskridande eller en utväg för folkviljan att göra sig mera gällande än under nuvarande ståndsförfattning. Andra voro af motsatt mening i sistnämnde afseende, och deribland Aftonbladet. Att upprepa skälen som då gåfvos för denna mening är numera öfverflödigt, sedan allmänheten nyss haft tillfälle att i referaterna läsa dem mera fullständigt utvecklade i anföranden af flere bland de nuvarande riksdagsmännen, och bland hvilka vi exempelvis hänvisa till den förtjenstfulla kritik deraf, som hr rådmannen Björck afgifvit i Borgareståndet, och der förslagets hufvudsakliga politiska brister finnas med en ocmotsäglig bevisning på ett ställe ådagalagda. Deremot anse vi det vara af något intresse och af vigt att få erinra derom, att Aftonbladet, såsom ett serskildt skäl att bestrida förslaget, äfven utom dem som kunde hemtas från dess inre halt, från en liberal synpunkt redan då dristade att påstå att detsamma icke blifvit framställdt för att befordra, utan för att fördröja representationsreformen, och att beviset härpå skull uppenbara sig vid nästa eller den nu pågående riksdagen, deruti Adeln och Presteståndet med visshet skulle komma j att vid den slutliga pröfningen förkasta detsamma. Detta påstående betraktades då ej blott af många inom Adeln och Presteståndet snart sagdt såsom en blasfemi af Aftonbladet; men äfven åtskillige andra, som i sjelfva verket ej voro nöjde dermed, men trodde sig kunna blidka adelsoch prestemajoriteterna genom att låta det hvila, och som således dervid handlade af: verklig välmening och uppriktig önskan att en gång få en reform, den måtte vara hurudan som helst, en ,öfvergång till något bättre,, och hvad det vidare kan kallas, ansågo Aftonbladets ifrågavarande spådom såsom en orimlighet, att icke säga såsom bevis på ett begär att vilja se allting till det värsta. Till dessa välmenande och aktningsvärde reformvänner torde det nu tillåtas framställa den frågan, huruvida Aftonbladet icke sedan blifvit sannspådt, och huruvida man har någonting att vinna genom att från rättmätiga önskningar låta afpruta nästan allt, för att vinna intet? Skulle någon tilläfventyrs ännu hysa tvifvelsmål om den verkliga meningen hos de två första stånden, när dessa vid förra riksdagen med så betydlig öfvervigt antogo det nu förkastade förslaget att hvila till denna riksdag, så bör denna tvekan åtminstone numera vara skingrad genom det yttrande som i Presteståndet förekom af hr biskop Hallström, hvilken, sjelf ledamot i Konstitutionsutskottet vid förra riksdagen och en bland dem som då deltogo i förslagets afgifvande, nu med en så hedrande uppriktighet tillkännagaf att det hade uppfyllt sin bestämmelse att undanhålla andra förslag och tillbakahålla representationsreformen. (Vi citera endast efter tidningarnas referater, och möjligen finhes någon skiljaktighet i ordalydelsen, men meningen förblir väl ändock densamma.) Kan det vidare undgå uppmärksamheten hos någon, som med allvar önskar en verklig förbättring i nationalrepresentationen, att medan hvarje hvilande förslag sedan år 1540 innefattat en större afprutning på majoritetens representationsrätt, allt i följd af de beskedliges, önskan att kunna beveka motståndarne, så har afslaget hvarje gång skett med mera courage, att ej säga hån, ifrån riddarhusets och prelatmajoritetens sida? Kan det undfalla någon, att ehuru frågan öfverhufvud angår nationens vigtigaste angelägenhet, såsom innefattande ingenting mindre än en ombildning af hela den ena statsmaktens organisation, så förmådde temperaturen af det allmänna intresset för det nu sednast hvilande förslaget till en sådan ombildning, äfven dagarnce näst före det slutliga afgörandet, ingenstädes, hvarken på offentliga ställen eller i privata kretsar, höja sig öfver likgiltighetens nollpunkt? Månne slutligen alla dessa erfarenhetsrön ännu icke skola vara tillräckliga för att taga en hvar som vill en reform, hvarmed flertalet af nationen kan finna sig tillfredsställd, ur den förvillelsen, att under vanliga förhållanden någonting kan erhållas af de tvenne privilegierade stånden, äfven genom sådana eftergifter å majoritetens rättmätiga fordringar att se sig representerad, att nästan ingenting af värde återstår, eller någonting som är nästån ännu mindre värdt än det närvarande med så mycket skäl öfverklagade tillståndet? Eller skall icke denna erfarenhet en gång ådagalägga, att om ock hvarje bemödande för en förändring äfventyrar att mötas af ett afslag från de två första stånden, intill dess den tjenliga tidpunkten kommer, då äfven de finna sig icke längre kunna undgå att nedlägga ett offer på fosterlandets altare, det åtminstone är bättre, att hafva ett förslag, bygdt på sådana grunder, hvilkas antagande, om det ock ännu en eller annan gång varder undanskjutet af minoritetens intressen, åtminstone icke i följd af sin värdelöshet skall just af dessa begagnas såsom ett medel att tilibakahålla reformen, utan kan af de verkliga reformvännerna understödjas för dess egen inre halt, samt med längtan emotses af nationen ? : ne