Aftonbladet – 20 februari 1854, sida 2

dock som en redlig man och han var från barndomen min vän... Men, min Mathilda, du måste berätta mig dina öden sedan vår skiljsmessa, den der aftonen på kyrkogården i Norrköping... År hafva förflutit sedan dess . . . och, himlen vare lofvad, ... jag har ändtligen återfunnit dig... du den enda som jag älskat. .. — Mina öden sen dess — upprepade Mathilda; — ack! du vet icke, min älskade... jag har varit mor... Loos spratt till. — Mor? — utbrast han. — Ja, jag har haft en dotter, Loos... en liten söt flicka, som hette Mathilda, liksom jag . .. — Och hon är då död? — sade majoren. Loos märkte icke att en dödsblekhet utbredde sig öfver Mathildas kinder och att hennes läppar darrade. — Ja — återtog hon, med våldsam sinnesrörelse — ja, hon är död ... åtminstone vet jag ej annat... Jag var så sjuk... så sjuk... Jag led till både själ och kropp, ty min elaka svärmoder gjorde allt för att väcka min mans misstroende... Ack, han trodde sin ira vara kränkt genom mig, och att det icke var hans barn, som jag tryckte sill mitt hjerta... — Arma Mathilda! ... Och sedan. — Sedan? sedan, då jag återvaknade ur den feberyrsel, hvari lidandet och sorgen kastat mig, var mitt varn . . . min lilla Mathilda ... död och begrafven... Min svärmor hade full af vrede lemnat huset, min man vetraktade mig med misstänksamma blickar ... ingen vän återstod mig, med undantag af Elsbeth, som under la skiften förblifvit mig trogen... och till råga på allt vörjade min mans helsa aftaga... sorgen öfver min förnenta otrohet lade honom i en förtidig graf... — Och han dog, utan att inse din oskuld? — Nej... himlen vare lofvad... Det gjorde han ej. Jagen innan han dog, stod jag vid hans sjuksäng. — Mathilda — sade han — det ögonblick nalkas, då vi kola skiljas... Jag vill ej neka att sorgen öfver din rolöshet biddat min graf... Jag visste väl, då jag till,jöd dig min hand, att du ej kunde älska mig med den örsta kärlekens eld... jag, en gubbe, och du, en ung, skön qvinna... men jag trodde att en förbindelse med nig vore bättre än ett evigt fängelse... och jag hoppales att du, en gång vorden min maka, skulle förblifva lina pligter trogen... Mathilda, du har alltid bedyrat lin oskuld... bedyrat, att det barn du gaf lifvet, ej jar frukten af ett brott... Vågar du ännu påstå det