Aftonbladet – 18 februari 1854, sida 3

punsch, medan i ett annat en grupp af långhåriga ioxdrifvare;insvepta i illaluktande ; getskinnspelsar, trängas omkring elden, samtalande om de små till dragelserna i sitt enformiga lif på den melodiska ro manskan, det enda arf Trajani legioner lemvat dem; medan en uppassare eller en sysslolös adjutant rulla kulorna på biljarden med en gravitetisk och äkte österländsk likgiltighet för spelets utgäng. Utanföi vexlar scenen beständigt: som vi na!kas hufvudingån. gen, ha vi på ena sidan den äterstäende bybefolk: ningens eländiga kojor; der en fårskock, som just m indrifves från de kringliggande byarne att slagtas, och längre bort en grupp af baschi buzukler med sina pistoler och dolkar, -sina väldiga sporrar och sina svartmuskiga ansigten. Den länga, svarta befästningslinien, här och der späckad med redutter, på hvilka enstaka skildtvakter, insvepta i sina kapotter, stå fram i full relief mot den snötäckta slätten bortom, bildar taflans bakgrund. När vädret tillåter, rycka jägarne utom förskansningen att skjuta till mäls; andra truppjafdelningar arbeta på fästningsverkens fullbordande, och de öfrige, då de ej äro på post, sitta omkring elden i sina kojor och röka, eller drifya omkring i väntan på batalj med karakteristisk sang froid. Ingenting kan öfvergå deras tålamod under fatiger,och deras .blinda lydnad för order. I England hör man alla dagar talas om turkarnes oförmäga att uthärda köld i jemförelse med ryssarne; i synnerhet skulle detta vara fallet med de från de asiatiska provinserna hemtade trupperna. Händelsevis har jag likväl sjelf kommit att bli ett äsyna vittne till ett faktum, som på det fullständigaste vederlägger detta pästående, då jag för tre månader sedan gick på ängbåt från Smyrna till Konstantinopel. Trehundrade redifs, uttagna från byarne i det inre af Mindre Asien, togos ombord på det förra stället för att föras till hufvudstaden, och sedan stöta till de reservbataljoner som då organiserades i Adrianopel. Det är en vana bland de turkiska konskriberade att, när de uttagas för krigstjenst, qvarlemna sina kläder hemma och styra ut sig i de sämsta trasor hushållet kan åstadkomma. Följden är att de äro halfnakna, då de anlända till sina särskilda regementen. Detta bruk hade äfven nu blifvit sorgfälligt iakttaget, och då jag kom ombord på fartyget, fann jag däcket öfverfylldt af en hord, hvars klädespersedlar knappast uppfyllde an!ständighetens fordringar, men hvilkas gestalter voro verkliga modeller i afseende på symmetri och manlig kraftfullhet. Smidiga, muskulösa och resliga, fanns det knappast en enda, som ej skulle förtjust en bildhuggares öga. Vi hade knappt kemmit ut ur viken förrän en häftig nordostlig storm utbröt, och hela natten tillbragtes under fåfänga bemödanden att angöra Mitylenes hamn. Kölden var bitande och sjön spolade öfver däcket i hela nio timmar, hvarje gäng genomdränkande de stackars soldaterna. Följande dagen var kölden ännu hvassare, så att hyttpassagerare ej kunde hälla sig på däck, ehuru väl ombonade, och ett genomträngande regn föll från morgonen till sent på aftonen. Då det svåra vädret fortfor, gingo vi för natten till ankars i Besikabugten, medan regnet nedstörtade i strömmar och rekryterna endast hade ett utspändt segel att skydda sig deremot. Följande dagen var vädret vackert, men kölden fortfarande sträng. Ännu en natt, nägot bättre, tillbragtes på Marmorasjön, och förr än vi hunno Konstantinopel, skrattade, sjöngo och pratade folket med lika mycken liflighet, som. de nyss uppstigit ur ett uppfriskande bad och utan att deras utständna vedervärdigheter bekommit dem det ringaste; och under allt detta Hade de endast haft 2 marker bröd om dagen att lifnära sig med, jemte en kopp kaffe per man, som fartygets befälhafvare af medlidande lät gifva dem. — Det är en i Europa allmänt utbredd tro, att turkiska armeens officerare till största delen äro främlingar; men intet kan gerna vara mindre öfverensstämmande med verkliga förhållandet. Det är högst sällsynt att en främling har nägot befäl eller nägon grad. I arm6en vid Kalafat, som räknar omkring 17,000 man, fins det ej mera än två eller tre, och en af dessa har vistats i Turkiet från sin barndom och fätt sin uppfostran i militärskolan i Konstantinopel. De tyska och franska instruktörerna ha intet egentligt befäl och iro i sjelfva verket ingenting annat än instruktörer. En eller två polackar och ungrare äro anstälda vid ingeniörskären, men endast i samma egenskap. Med ett ord den stora massan af officerare äro infödda urkar, med mänga af turkarnes fel och de flesta af leras dygder. De äro tappra, trogna ock hängifna, ned mycken naturlig intelligens,ehuru de sakna egentig bildning, hvilket isynnerhet är fallet med subalernerna. En adjutant här är icke den eleganta, ned tofsar och fransar utsirade person under detta hamn, som kommer så mänget litet hjerta att klappa England; utan en slags domestik, ett medelting melan en lakej och en kurir. Han passar upp vid borlet, när generalen ser gäster hos sig, bjuder omkring kaffe och bär in pipor och rider ofta sina två eller rehundra mil, dag och natt, med depescher. Nätan alla kurirer mellan hufvudstaden och högqrvareret samt de särskilta militärposterna äro adjutanter.