Aftonbladet – 18 februari 1854, sida 2

— Det måste ske, hör du. Jag vill draga försorg om dig, ifall du blir upptäckt och bortkörd. Jag lofvar dig det. — Nå väl! möt mig i afton vid kyrkporten — sade Elsbeth; — jag skall taga emot biljetten. Loos tryckte ett silfvermynt i hennes hand och aflägsnade sig skyndsamt. Han ilade till gästgifvargården, gaf återbud till hästarne för några timmar och skyndade derpå att skrifva ett bref till Mathilda, hvari han besvor henhe om ett sista möte. På den utsatta tiden inträffade han vid kyrkporten. Elsbeth var redan der. — Hör på, Elsbeth — sade Loos — jag måste tala några ord med din matmor. Du skall sjelf vara närvarande, — men säg mig blott: hvar skall jag bedja henne möta mig. . — Ingenting är enklare — sade Elsbeth. — Min frn brukar ofta gå att spatsera här på kyrkogården om aftnarne. Ser ni der borta en lummig grotta af syrener och pilar, som beskugga en graf. Jag skall säga att ni vänsar henne der kl. 9 i afton, sedan solen har gått ned. — Gör det, goda Elsbeth... och lemna henne detta bref. Men ve dig, om du förråder oss! — Har ingen fara, Elsbeth skyndade sin väg och lemnade kaptenen ensam med sin brinnande otålighet. Då Elsbeth vek om hörnet af nästa gata, trädde en person hastigt emot henne. Det var kapten Gyllensten. — Nå väl — sade denne sakta — hvad ville han dig? — Ett möte i afton kl. 9 i syrengrottan på kyrkgården — hviskade Elsbeth. En blixt af glädje upplyste Gyllenstens mörka ansigte. o— Bra — sade han. — Tror du att hon går? — Jag vet icke. — Hon måste gå, hör du. Du skall öfvertala henne. Elsbeth ryste; en oförklarlig ångest sammanpressade hennes bröst. — Men det är ovärdigt af mig — sade hon — att