Aftonbladet – 18 februari 1854, sida 2

Handelsoch närings-diskonten. Utlåningsräkningen. Utestäende lån den 2 Febr. . . 1,122,250: 6. 3. Influtne kapital-afbetalningar . . 63.700: — Sgr 1,,058,550: 6. 3. Utlänt denna dag sa 539,800: — — Utestäende lån 1,,118,350: 6. 3. Räkningen öfver diskonteraade vexlar. Utestående den 2 Febr. . . . . 630,346: 47. 1. Inbetalningar . so so so soc os -47,772: 45. 5. Sgr 582,574: 1. 8. Bifallna diskonteringar . . . . 13,887: 2. 7. Utestående 596,461: 4. 3. Kassa-kreditiv-rörelseen. Utestäende den 2 Febr. . 434,057: 30. — Inbetalningar. . . soc. ov. 103,050: — — Sgr 431,007: 30. — Uttagningar . . so so so. . 121,000: — — Utestående . . so so . . . 552,007: 30. — Den 11 Febr. var: Bankens utelöpande sedlar och invisningar m. m. . . . . . 28,688,431: 24. 1. Behållning, tillhörande allmänna verk och inrättningar, samt bolag och enskilde personer . . 4,985,560: 41. 11. Bankens guldoch silfvertillgång, förvandlad i silfver . 6,871,428: 10. 10. eller i rdr bko . . . . . 18,323,809: 34. 2. RIKSDAGEN. Ridderskapet och Adelin. Plenum den 15 Februari kl. 10 f. m. Debatten om det Lagerbjelkeska representationsförslaget. (Forts. fr. (onsdagsdagsbl.) Friherre Stjernstedt A. uttalade sig för förslaget och upptog nägra af de anmärkningar, :som mot detsamma blifvit gjorda. Man hade anmärkt att ingen valordning funnes och att adelns sjeifskrifvenhet skulle gå förlorad. Hvad valordningen engick, så ansäg talaren densamma, då hufvudgrunderna redan voro angifna i grundlagsförslaget, vara af mera underordnad vigt. Hvad sjelfskrifvenheten angår, så blefve genom förslaget visserligen den individuella, men icke ståndets sjelfskrifyenhet upphäfd. Förslaget har här blifvit anfallet från alldeles motsatta sidor, då den ena ansett detsamma innefatta alldeles för litet, den andra deremot för mycket; detta ville talaren räkna förslaget till förtjenst, emedan det visar, att förslaget häller den rätta medelvägen och häller sig till det praktiskt möjliga. Detta förslag utgår från det befintliga, borttager de föräldrade former, som alla äro ense i att anse såsom hinderliga, införer i representationen de nya elementer, som ha rättmätiga anspråk att der få plats, och förenklar i betydlig grad arbetsordningen. Om det icke är sådant hvar och en skulle vilja för sig konstruera, så bör man dock antaga det säsom någonting bättre än det märvarande. Frih. Raab, C., förskastade förslaget, icke för en eller annan brist i detaljer, utan för de tvenne principer, på hvilk det är bygdt: ståndsindelningen och enkammarsystemet. Ständsindelningen har lefvat ut sid tid; den förskrifver sig från medeltiden, då t. ex. krigaryrket uteslutande representerades genom Ridderskapet och Adeln; tiderna ha nu förändrats; de som nu företrädesvis kunna göra anspråk på att i en nationalförsamling bli representerade äro: bildningen och förmögenheten. Enkammarsystemet har man icke ansett rådligt ens i de mest dembokratiskafstater t. ex. Nördamerika.. Under sken af ståndsförfattningens bevarande har förslagets upphofsman bemängt de tvenne första stånden med elementer, som innebära frön till deras undergång såsom stånd; i borgareoch bondeständen har han åter nedlagt sä cemokratiska elementer, att nägon verklig motvigt not desamma icke finnes i de bäda första stånden. On detta förslag, som man också med rätta kallat ett fvergångsförslag, antages, så kan man icke länge mostå demokratiens påtryckning. Talaren yrkade afslag och önskade ett annat förslag, som icke vore bygdt på ståndsprincipen, men gåfve mera garantier åt bildningens och förmögenhetens i sann mening konsrvativa intressen. Hr Bildt. Den första fräga, som hvar och en vid behandlingen af denna sak bör göra sig, är denna: är:en representationsreform verkligen nödvändig, oundviklig? Hvar och en, som icke maed flit tillsluter sina ögon, måste besvara denna fråga med ja och erkänna, att representationsfrågan för närvarande är landets vigtigaste fråga; den har länge oroat värt samhälle och skall göra det tills den blir löst. Flera förslag ha också blifvit väckta och förkastade, -emedan deras författare visat sig vara bättre demokrater än patrioter, afvikit från den nationella grunden och bortkastat hela vår historia för nakna teorier. Så är icke förhållandet med det nu på bordet hvilande förslaget; det utgår från det närvarande, säsom historiskt gifvet och berättigadt, och söker att utan rubbande af sjelfva grunderna ästadkomma nödiga reformer. Arbetsordningen har blifvit betydligt förenklad genom ständernas sammanförande på ett rum; säväl grundlagssom allmänna lagfrägor skulle härigenom erhålla en lämpligare behandling, på samma gång nödiga försigtighetsmått äro viltagne emot förhastade beslnt. Med förväning har talaren hört de mest olikartade och alldeles motsatt. motskäl. Man har klandrat att adeln skulle bemängas med 15 ofrälse jordegare som äro eller varit i rikets tjenst; men man synes alldeles ha glömt att adeln jwt uppkommit ur bondeständet, att den ursprungligen bestätt af jordegare, som ingätt i rikets tjenst oci att de nya elementer man på adeln vill inympa silunda kunna anses med densamma fullt förenliga. Det läter visserligen vackert att vid ett och annat högtidligt tillfälle orda om adelns ärfda rätt och pligt att på detta rum bevaka fosterlandets intressen; men talaren hänvisade till det utseende riddarhuset företer på somrarne, då det ofta är ett eller annat dussin ledamöter, som sitta der och fatta beslut i åv vigtigaste frågor. I afseende på valordningen anmärkte talaren, att man efter förslagets antagande icke skulle komma i nägon: sämre ställning än förut, emedan äfven nu riddarhusordningen kan förändras genom beslutet på en enda. riksdag, om detta beslut erhäller konungens sanktion. Hr v. Hartmansdorff hade 1851 tilstyrkt att förslaget skulle bli hvilande, emedan har ansäg detsamma mihdre farligt än åtskilliga andra förslag som voro å bare. Nu, då tiden vorc inne att definitivt afgöra förslagets öde, förkastade talaren för sin del detsamma, icke af nyck utan af verkliga skäl, och hoppades att! ridderskapet och adelns beslut skulle utfalla i samma riktning. Visserligen har förslaget fallit genom bondeständets redan fattade beslut, och mången torde derföre anse, att det icke vore så otjenligt om ridderskapet och adeln under sådana omständigheter antoge det, för att icke visa sig alltför omedgörlig. Men ridd. och adeln bör icke antaga något förslag som det icke sedermera kan vidhålla. Talaren gillar ej sjelfskrifvenheten, men vill dock icke uppoffra den förr än något bättre kommer i stället och förrän några andra betryggande garantier gifvas. embt den demokratiska pätryckningen; den halfva. sjelfskrifvenhet som finnes i förslaget, äfvensom tanken att ståndsförfattningen genom detsamma blir upprätthållen, skulle lätt insöfva mängai säkerhet. Förslaget har, liksom alla jemkningsförsag hvilka sträfvat