Aftonbladet – 18 februari 1854, sida 2

AA NNE NN så förråda min matmor, som alltid hyst det största för troende till mig. — Hvad nu! — utbrast Gyllensten med en ljun gande blick — tvekar du att lyda? Är du icke mi med hull och hår, Elsbeth? Hvartill tjenar att spjern: emot? Tänk på våra gamla minnen och besinna att de är jag som skaffat dig plats i min morbrors hus, på de du må kunna tjena mina planer. Då den gamle narrer gick och gifte sig och derigenom till en god del beröf. vade mig utsigten till arfvet, svor jag att hämnas på der oförsigtiga, som blef hans maka och som.trängde sig emellan mig och lyckan... Begriper du nu, Elsbeth Och begriper du, att ditt öde är fästadt vid mitt, — at du måste följa och lyda mig, som slafven sin herre?.. Det är fåfängt att du söker rycka dig lös. Gyllenstens ansigte hade antagit ett så hotande ut tryck, att Elsbeth i sin förskräckelse svor att lyda ho: nom, Derpå skyndade hon derifrån med bevingade steg liksom hade hon velat undfly djefvulens snaror. Gyllensten stod qvar, försänkt i tankar. — Ha! — sade han för sig sjelf, — om jag ej me förmår, så skall dock hämden drabba denna qvinna, son jag hatar. Ja, det skall lyckas! Han skall finna hennt i en annans armar , , . och skilja sig från den ovärdiga De hafva inga barn, och jag, jag skall återvinna de rät tigheter, han beröfvat mig, Han skyndade med snabba steg derifrån. Det var en stilla ljus månaväll. Solen hade sjunki bakom vesterns kullar... aftonens frid utbredde sig öfver kyrkogården, der de döde slumrade i ros Loos afvaktade i syrengrottans dunkla sköte sin förlorade brud... Skall hon komma? Han vågade knappast hoppas det... Plötsligen hördes steg och ett par sakta samtalande röster. Loos spratt till af glädje. Inom några ögonblick slöt han den älskade till sitt hjerta, medan Elsbeth drog sig tillbaka några steg, liksom för att hålla vakt vic ingången till grottan.