Aftonbladet – 17 februari 1854, sida 3

slag komme att utgå från Kongl. Maj:t, och att dde så tidigt framställdes, att det kunde komma till dde: stora allmänhetens kännedom på annan väg än genoon tidningarne, som genom sina kommentarier, mae hvilka de aldrig kunna lemna nägot orördt, Sparsar missleda än upplysa allmänheten. Doktor Broman hade ett skriftligt anförande, son gick ut på afslag. Professor Agardh. De anmärkningar man gjort vid ifrågavarande förslag komma alltid att blifva desam ma, så länge man vill grunda en representation på ständ, som söker att utestänga de stora säväl mate riella som intellektuella intressen, hvilka nu som ore presenterade stå utanför och klappa pä representatio nens dörr. Den största förtjensten hos förslaget lig. ger i bestämmandet af riksnämnden , som skall om intetgöra det slumpspel som nu i de förstärkta utskotten bedrifves med nationens vigtigaste frägor; ty hvad ledning om landets äsigter och behof kan väl erhällas från det nu rådande lotterispelet ? Kan en minister, genom anslagsfrägornas :fgörande i ettförstärkt statsutskott, draga någon slutsats af sin ställning till representationen, isynnerhet då man besinman att vid utskottens tillsättande partioch opinionsåssig. ter åt dessa utskott gifva sin färg? Dessa partiåssig. ter kunna drifvas derhän, att genom utskottens orgganiserande i en för tillfället rådande meningsfrakticons åsigter, genom fortsatt vägran af statsbidrag, all :regering göres omöjlig och resultatet blifver sådant som för närvarande, då genom en rösts pluralitet man kan få det uppbyggliga spektaklet af en riksrätt. Dylka missförhållanden afhjelpas genom den föreslagna rksnämnden. Bristen af val och arbetsordningar iro principen betydligt underordnande. Då man likhat ständerförfattningen vid en byggnad, ville tal. begigna sig af samma bild, men bad representationen se till att man inredde denna! byggnad i så tor skala, att allt hvad der kan och bör inrymmas får sin plats. Tal. önskade bifall, emedan han vore förvissad att en annan gång kommer att bjudas på ett förslag som är vida sämre än det nu ifrägavarande. Prosten Lindberg bad få veta hurudant ett förslag skulle se ut, som kunde päräkna ståndets bifall, ty alla hitintills framlagda hafva blifvit förkastade, dels emedan de skulle sönderbryta det beståndande, dels såsom saknande all historisk grund. Nu har ett förslag framkommit, som bibehåller ständsprincipen och som visserligen ej spelar någon öfversittarerol, uttan endast bed:r sjelfskrifvenheten litet maka ät sig; men ifven detta är för mycket. Förslagets antagande skulle något lugna de klagande röster, som frän hela riket förspörjas af den mängd upplysta och för fädernoeslandets bista så gagnande medborgare som nu, — derföre att de elementer i samhället, de tillhöra, ej äro sekelgamla, — inom representationen ej ega en röst. Att arbetsordningen för ständerna, genom förslagets antagande, skulle lättas, liksom utskottsloteriet genom riksnämnden skulle få ett slut, kan ej nekas. Derföre, ehuru ett bättre är att önska, gifver tal. förslaget sin röst, desto heldre som man, sedan underrättelse inlupit att det fallit inom bondeståndet, vid griften bör säga sörjande föräldrar ett tröstens ord. Doktor Gumelius förklarade sig ej höra till cem, som i förslaget såge en Phoenix; han skulle hafva nöjt sig om det varit en välskapad kyckling. Det ligger visst en fördel hos förslaget i erkännandet af många medborgares förut underkända rättigheter, liksom arbetsordningen är en verklig fördel; men det orätta i förslaget är dess grundande på den gamla ståndsprincipen, på hvilken man velat inympa nya och stridiga elementer, hvadan förslaget kan anses som ett splittringsförslag, till hvilket tal. ej kan gifva sin röst. Man har uppgifvit att det vore ett beslöjadt enkammarsystem. Detta skulle för tal. visserligen vara ett skäl att rösta för detsamma, men dä så ej är, röstar han för afslag. Prosten Holmberg erkände såväl de materiella som formella bristerne i vår närvarande grundlag, och önskade deruti en efter lugnt begrundande företagen förbättring. Han önskade tillkomsten af en författning, som omhuldades af folkets kärlek och som ej vore motsedd med apatiens skumögda blickar. Äger det nuvarande förslaget några varma sympatier inom landet? Nej. Att då, för att blott blifva qvitt den gamla surdegen, taga emot hvad som bjudes färdigt eller ofärdigt, kan ej kallas annat än att rödja ett alltför bedröfligt lättsinne i ett så vigtigt fall. Den gällande författningen eger i folkets vanor och föreställningssätt säkrare rötter, än att den af ett förslag som detta kan rubbas; det lifliga deltagandet har vändt sig mot den ekonomiska och kommunala fförbättringen, och det är på denna väg tal. hoppades det väntade mälet måtte näs. (Slutet följer..)