Aftonbladet – 17 februari 1854, sida 3

VE SUP SEN LaLIOHSTaALL HIaGLIC ITIINNAS DeStlalllac samt ståndet härigenom tillila kunna visa att det hade allvar med en representationsförändring. Detta förslag bordlades. Härefter föredrogs ekonomiutskottets betänkande N:o 22 om väckt motion angäende förtydligande af 2 mom. i 5 af kongl. kungörelsen om sockenstämmo i riket; och afslogs på hemställan af. grefve Lagerbjelke. Samma utskotts betänkande N:o 24, om upphörande af mätarepenningar för stenkol, som till riket införes, bifölls. Samma utskotts betänkande N:o 27, om ändring i sättet för folkskoleafgiftens aflemnande till skolstyrelserne, föranledde grefve Liljencrantz att förklara sig mot den deri uttryckta rigtning att oupphörligen söka pålägga länsstyrelserna nya göromål. Kronofogdarne, som skulle emottaga nämnde medel för att vederbörande tillställas, hade nog förut tillräckligt stort ansvar och fullt upp att göra. I denna äsigt förenade sig grefve Lewenhaupt, P, A., hr von IHartmansdorff, friherre Stjernstedt och grefve Löwenhjelm, C. G. Betänkardet afslogs. Samma utskotts betänkande N:o 28, afstyrkande ändring af kongl. förordningarne af den 29 Augusti 1843 om sockenstämmor i riket och d. 16 Mars 1847 om soc ken-stämmor i Stockholms stad i hvad dessa författningar röra drdförandeskapet vid sockenstämma, biI fölls. Samma utskotts betänkande N:o 29, afstyrkande förändring af legostadgan i afseende på orlofssedlars utf rdande, och N:o 33, likaledes afstyrkande en af h. exc. grefve Löwenhjelm väckt motion om ndragning af korrektionsinrättningen å Långholmen, biföllos. Samma utskotts betänkande N:ris 34 och 35 biföllos utan diskussion. Vid föredragning af samma utskotts betänkande N:o 36, i anledning af väckta motioner utaf hr v. Hartmansdorff och prosten Arosenius om äterupplifvande af de författningar som älägga stapelstädernas handlande och skeppsredare att hålla visst upplag af salt, uppstod cen liflig diskussion; hvarunder yttrade sig: hr Adelborg. Alltsedan 1841, då nämnde författningar upphäfd s undantagande för 6 stapelstäder hade det visat sig att importen ä salt ökats samt att priserna å denna nödvändighetsvara i allmänhet varit ganska billiga. De nu varande höga saltpriserna hade sin orsak i serskilta för tillfället inträffade omständigheter, men icke af brist på sjelfva varan. Stockholm hade t. ex. importerat 50,000 tunnor. Rikets Ständer skulle begå en stor inkonseqvens om de nu pålade stapelstiderna detta en gång lossade band. Stapelstädernas fördelar hade nu mera blifv:t så inskränkte att man icke rimligtvis kunde pälägga dem denna skyldighet. Upplifvande af saltupplagsskyldigheten skulle blott åstadkomma en tryckning på handeln, hvarföre talaren förordade afslag å betänkandet Hr Bråkenhjelm. Salt är en nödvändighetsvara, som icke produceras i värt land och derföre hafva våra förfäder, för att förebygga brist derpå, älagt stapelstäderna skyldighet att hålla visst upplag af densamma för de fördelar de åtnjutit. Talaren trodde att de höga saltpriserna icke härrörde af brist på va ran utan af dess samlande på få händer, eller, som han ville kalla det, varans monopoliserande. För att förekomma detta hade utskottet tillstyrkt återupplifvandet af de ifrågavarande författningarne. Talaren önskade bifall till betänkandet. Friherre Raab, C., åberopade sin betänkandet ätföljande reservation. Sedan 1841 hade importen af salt i medeltal icke understigit 250,000 tunnor. Detta visade att man kunde vara tryggad för brist och att äterupplifvandet af stapelstädernas skyldighet att hålla visst upplag af denna vara säledes vore alldeles obehöflig och utan ändamål; yrkade afslag. Hr Prytz. Då Kongl. Maj:t redan frän kommerskollegium infordrat utlåtande huruvida någon åtgärd i nu förevarande fråga behöfde vidtagas, ansåg talaren nägon underdänig skrifvelse frän rikets ständers sida vara obehöflig. Yrkade afslag. oo ev Hr Adelborg ville icke såsom hr Bråkenhjelm gjort, å , kalla varans samlande på få händer för ett monopol. j Det stod ju hvar och en fritt att införskrifva och förse Å 1 sig med densamma. Det vore väl äfven billigt atil: den, som genom omtanka oeh aktgifvande på mer-Å1 kantila förhållanden egde förlag af salt, hade rätt att å: beräkna sig någon förtjenst — Ville man söka motverka brist på salt, kunde man ju upphäfva tullen Åt härå — Talaren var fullkomligt viss på att ovilja och 5 missbelätenhet skulle sprida sig i landet genom på-Jc läggning af denna indirekta beskattning på stapelstäderna — Fortfor att yrka afslag. Hr v. Hartmansdorff ansäg första frågan vara huruvida nägra försigtighetsmått voro af nöden eller1l icke. Han fann många skäl för äterupplifvande af stapelstädernis skyldighet i förevarande fall. Man borde ju äfven sörja för den fattige, som nu mäste så dyrt betala sitt salt. Han kunde icke finna något D skäl hvarföre man skulle blottställa sig för brist på D en sä nödvändig artikel och trodde med anledning af I , de höga saltpriserna att en underdånig skrifvelse till e Kongl. Maj:t i detta ämne icke vore obehöflig —); Biföll betänkandet. . f Friherre Raab, A. C., kunde icke dela hr v. Hart 3 mansdorffs äsigt. Det hade varit både praktiskt och klokt att 1841 upphäfva denna stapelstädernas skyl å,j dighet att hälla saltupplag, emedan talaren trodde att å , den fattige just derigenom finge sitt saltbehof före bättre pris. Skulle man skydda sig för brist på en Ii, nödvändighetsvara, borde man väl äfven göra det iq med alla andra och talaren frågade hvart en sädan f; prohibitiv ätgärd slutligen skulle leda. Yrkade af-Å, slag ä betänkandet. d Grefve v. Platen, Det af br v. Bartmansdorft anIp förde skälet att sörja för de fattiges behof vore vis-Å, serligen af ett godt syftemäl, men det vunnes icke med att ånyo lägga band på en fri handels utveckJ f; ling. Dessutom funnes ingen brist på salt, ehuruväl It; priserne derå för närvarande äro här i Stockholm höga. Detta -sednare förhällande trodde talaren härÅ i, leda sig af brist på bättre kommunikationer i värt I o land. Saltet gällde icke på längt när så mycket ilj Götheborg och på vestra kusten. Hade hr vi Hart g mansdorff icke varit en så ifrig motständare till jernI 5 vägars anläggande inom vårt land, skulle vi kanske la redan egt en jernväg mellan Stockholm och Göthe I. borg, hvilket förhållande skulle, genom den lätta I q transporten af en så tung artikel som salt, i väsendtlig män bidragit till jemnande af priset här i Stock-),, holm. Afslog betänkandet. i li Hr Arnell förenade sig med hr v. Hartmansdorff ) och tillstyrkte bifall. d: Friherre Klinckowström ansäg att man icke borde )y: betrakta saltet ur samma synpunkt som andra varor. Al Det vore den enda artikel Sverige icke kunde und) a vara. Om handeln genom politiska förhållanden blefuj ve hämmad, huru skulle man då bära sig ät för att gt erhälla salt. Han förordade på det varmaste bifall sh till betänkandet och ville för sin del tillstyrka att I hi skyldigheten för stapelstäderna skulle utsträckas icke af blott till de af motionärerne föreslagne belopp (v. fö Hartmansdorff hade i sin metion föreslagit 80,000 in och prosten Arosenius 40,000 tunnor) utan till ett ej irs behof eller 250,000 tunnor. Hr Mannerskantz. Det mäste öfverlåtas åt den enIa skilta spekulationsandan att förse värt land med enl of sådan nödvändighetsvara som salt, och icke åt några gå skräförfattningar. Talaren trodde att brist härpä för I h. närvarande icke egde eller framdeles komme att ega la rum. Yrkade afslag. ty Herr v. Hartmansdorfj sökte att ytterligare försvara s utskottets betänkande och anhöll att om afslag skedde, I k; orsaken icke mätte vara den att han talat för bifall. I sg Friherre Cederström, R. Ingenting verkar så skad )m igt på en friare handelns utveckling och framåtskriIp lande, som ett vacklande fram och tillbaka. Ville I de man gifva handeln ett stöd skulle det vara verkligt I m och icke illusoriskt, såsom utskottet här föreslagit. If; Yrkade afslag. . oc Friherre Ahlströmer. Det är verkligen nedslående I yt att man här söker ånyo pålägga de band, som 1841 fö ossades. Det är stor skillnad på högt pris å salt I ut och brist derå, hvilket sednare icke egt rum eller yjj vore för handen. Talaren trodde att en brist icke j pe eller skulle förebyggas genom återupplifvande af de lst; vär nämnde författningarne. Lika med grefve Platen I ac insåg tal. lättade kommunikationer bidraga till saltja, orisens jemnande. ku Trihorea Jonompodem IP IN fanan Aa At