Aftonbladet – 17 februari 1854, sida 2

Ord ONUI Kallades ROnSi. Maj:ts skeppsgara, eller pbryggan vid slottet, hvilken redan vära förfäder ansägo böra så vidt möjligt städas. Ett litet öppet väghus, på kolonner, skulle vid brons södra ända mindre bemärkas, allraminst afskära utsigten på alla punkter, från öster, vester, söder och norr, säsom det sker genom en midt på öppna platsen förlagd flera väningars byggnad. Ännu enklare vore att undvika all nybyggnad och inköpa ett vid brons södra ända beläget hus, hvars bottenväning apterades till vågnrättning, då man i den öfra delen egde utrymme för alla andra erforderliga lägenheter. Vill man åter ölja förfädrens föredöme, hvilka genom planmessiga, ifven med uppoffringar verkställda försköningar tillvunnit vär hufvudstad fremlingars beundran, så besagnar man tillfället att befria en af de mest utmärkta punkter deraf från varutrafik, äfven om. för en eller annan trafikant, dermed vållades nägra stegs längre vandring till vägen.n — Man läser i Gottlands läns tidning: Om den manliga ihärdighet och raskhet, hvarmed postförbindelsen mellan Gottland och Öland befordras, har en korrespondent på Klintehamn tillskrifvit G. L. T. ett bref, hvarur med författarens tillätelse nelanstäende utdrag förtjenar att komma till allmän kännedom : Söndagen den 16 innevarande Januari var kölden skarp, himmelen hög och blä, och solen sken klar. Slinteviken var med fast is belagd ett stycke utom pre redden. Derutanför var hafvet fyldt med drifis så långt ögat nädde. Jag tog för ro skull min kikare och riktade den ät sjön. Det första föremål, som ådrog sig min uppmärksamhet, var nägot, som precist liknade ett bätsegel, och, förmodande att jag såg en postbät, började jag redan känna medlidande med de oförvägne, som nu hade fastnat i drifisen och i sådan köld mäste segla omkring med den, då jag blef varse, att den vidsträckta synkretsen före.edde en hel mängd sådana segel. Jag kom nu unlerfund med att, till följe af luftens tillfälliga beskaftenhet, de uppstäende isstyckena mätte synas vida större än de i sjelfva verket voro. De, som vände fatan åt mig, sägo ut som större eller mindre spridsegel, de åter, hvilka jag såg på sned eller ifrån sidan, blefvo klara speglar, som kastade tusentals gnistrande sjernor mot solen. Länge njöt jag af det herrliga skådespel, på hvilket den klara och kalla vinterdagen bjöd, och fann alltmera, huru orimlig min första förmodan varit, att nägon postbät nu skulle kunnat vara ute. Och likväl — säsom man dagen lerpå erfor — hade en sädan just då gifvit sig af från Böda. Mändagsmorgonen i dagningen hörde jag lotsarne, hvilka, när det gäller att speja ät sjön, se mer än andra menniskor, stå och tala om, att de tyckte sig se en båt utanför iskanten. Vi voro snart ense om, att man borde kunna se bättre från mina fönster. Jag sprang upp och riktade åter min kikare mot jön. Drifisen var borta. Efter nägot spejande i norgondunklet fick jag verkligen sigte på en bät, som längsmed den landfasta Iskanten seglade norrpä och tycktes söka något lämpligt ställe, der den kunle närma sig land. Nägot sådant fanns dock cj, och efter en stund såg jag båten vända och längs ned iskanten styra sydvart. Under hela tiden hade ag samtalat med de nedanför stående lotsarne, och neddelat dem hvad jag kunde utröna rörande båtens xurs, dess segel m. m. Att bäten vände och styrde ydvart, föll dem i smaken; ty ett stycke söder om lintehamn, sade de, var en udde med för tillfället ;ppet vatten. Man begaf sig dit för att hjelpa poten i land, och efter några timmar var densamma vå vägen till Wisby. Jag förmodade att besättningen skulle vara särdees belåten med att hafva öfversträfvat den kalla nattliga sjöfärden, men öfverraskades sedermera af len underrättelsen, att samma besättning, bätskeparen P. Svartz med 3:ne andraraska män, alla rän Klinte, hade samma mändagsafton och frän amma ställe, der den om förmiddagen landat, i amma öppna båt (Gottlands s. k. ordinarie postbät) ter afgätt till Böda, med ett vinterligt haf och en sande kall vinternatt framför sig. På Böda aflemrades och emottogs post på tisdagen, och på ondagsnorgonen var bäten med dess besättning åter i hemorten Klinte. På besättningen kunde man ingalunda se, att den på knapjt trenne dygn hade trenne gånser Ofverfarit hafvet emellan Gottland och Öland. På fråga, huruvida man icke hade lust att återigen begifva sig af till Böda, svarades blott, att nu kunde let väl ändå vara skäl att sofva en dag. Under allt detta har jag gjort åtskilliga betrakteler. Under. en stor del af äret är det dock nägra aska män frän Klinte och Böda hamnars grannskap, om vi hafve att tacka för postförbindelsen med fastandet. Och likväl komma vi Gottlänningar till allt darare medvetande deraf, att vår ö mäste vara, och innu mera blifva, en sä vigtig besittning för Sverige, tt detta bör anse hvarje ät Gottland egnad omsorg äsom egnad Sverige i dess helhet. Jag vidblifver lessa ord, äfven i sädant fall, der denna omsorg tll n början förutsätter en uppoffring. Eget vore, om nan i stället skulle göra Gottland till en förvaringsrt för allt det afskräde, emot hvilket en missledd ilantropism till samhällets olycka är alltför lenvändt. — I samma ämne yttrar samma tidning följande: Med deltagande för det svåra postförarkallet, uppepar G. L. T. sin ett par gängar förut gjorda påminnelse om de mödor, strapatser, lidanden och faor, hvilka på en ärstid, då i dessa farvatten sjöfarten f de naturligaste skäl gemenligen hvilar, merändels iro förknippade med vinterpostföringen mellan Molerlandet och Gottland. Denna postföring mötes ofta f sä egendomliga svärigheter, att ingen annan postinie i Europa dermed torde vara jemförlig. Yullcomligt säker och bestämd kan derföre denna vinerpostförbindelse aldrig bli (ätminstone icke förr än uftseglingskonsten hinner blifva utvecklad, hvilket cke är alldeles otroligt). Att emellertid ett af jern oygdt, skarpt ängfartyg med tillika full segelkraft, mänga fall (men icke i alla) skulle öka och stärka nöjligheterna af postbefordringen, samt ett par däcsade s. k. norska bätar (i st. f. de nu brukliga öpp na) likaledes i mänga fall (men icke i alla) vara för vostförarnes och resandes säkerhet ganska ändamälsnliga, — dessa vilkorliga pästäenden äro här så allnänt erkända, att man ej kan annat än lifligt längta efter den dag, då säsom är lofvadt, vinterpostbeforlringen blir genom dyrbarare redskap (ett på en gäng segeloch ängfartyg, samt däckade bätar), än mer, ån nu är fallet, försäkrad, betryggad och förstärkt. På samma gäng denna förhoppning uttalas, bör äfren uttalas ett erkännande, att postbefordringen, sålan den för närvarande med seglande farkoster uppeälles, och med billigt afseende på naturförhällanden ch afständ, varit i allmänhet så regelbunden, som nöjligt, och stundom i sina turer utmärkt för öfveraskande framgång. Med södra ordinarie posten ha vi i dag erållit utländska blad med underrättelser från sondon, Paris och Brissel af den 8, från Iamburg och Berlin af den 10, från Köpenamn af den 13 dennes. Snällposten medförde på eftermiddagen tidingar fån Paris och Hamburg af en dags