Aftonbladet – 17 februari 1854, sida 1

naderna skulle betalas af de lokala regeringarne. Men för att göra dessa utbetalningar behöfde de lokala regeringarne emellertid penningar, och som de icke egde några, mäste de låna sådana af sina angripare. Den utarmade ställningen i landet gjorde de: omöjligt för invånarne att betala detta lån, och innan det var någon möjlighet att välmågan kunde återvända till deras gräshoppsköflade slätter, egde en ny rysk ockupation rum, den under innevarande år. Det hade likväl blifvit kungjordt att kejsaren ämnade betala allting som reqvirerades för hans armå, och grefve Nesselrode förklarade för mig att ockupationen i sjelfva verket kunde anses för en lycka och säsom ettt slags gudomlig näd för furstendömena. Denna föördel är en, som de olycklige moldauerne och wallackerrne sannolikt föga äro i ständ att värdera; ty ehuru j:ag tror att ryssarne betala allt hvad de konsumera, kcommer betalningen att erläggas i obligationer (bons), Ihvilkas belopp afdrages från de summor, som furstendlömena äro skyldiga Ryssland för ockupationen 1848, em skuld som de ädragit sig sålunda, aft de några är förut tvungos att föda en stor rysk armå, hvars närvaro var lika litet välkommen för inbyggarne som för deras lagliga regent. Jag framhärdar . II. Sir Henry Seymour till lord Clarendon. (Mottagen d. 4 Jan.) : i Petersburg den 26 Dec. 1853. . Mylord, jag känner tillräckligt eders herrlighets önskan i afseende pä den öppenhet som vi haifva att visa ryska regeringen under närvarande kritiskka omständigheter, för att jag ej borde tveka att föörklara grefre Nesselrode de känslor, åt hvilka underräittelsen om turkiska eskaderes förstöring vid Sinope gifvit upphof i England. Det språk jag förde till bans exe. vid värt möte i förgår var af följande lydelse: Jag ber er att afvisa från er tanka den falska föreställningen att det hos hennes maj:ts regering skulle finnas något begär att förödmjuka Ryssland. Ingen sädan tanke finnes. Föreställ er icke heller att ryssland kan förfördelas till följe af värt intresse för Turkiet. Det är alldeles motsatsen. Hennes brittiska majestäts regering anser att hon har anledningar att beklaga sig öfver Ryssland, att den oinskränkta tikit som hon satt till Rysslands försäkringar har blifvit illa belönad; men denna känsla förändrar ej hennes po litik, och ingifver icke vär regering nägot begär att löna ondt med ondt. Saken är helt enkelt, att hennes maj:ts regering har ett brittiskt och ett eurcopeiskt intresse att upprätthälla ottomaniska rikets oberroende och integritet, och den tror att det första imtresset skulle hafva varit faktiskt tillintetgjordt, omm furst Menschikoffs fordran hade blifvit krönt med framgång, och det andra ärihög grad äfventyradt genom ockupationen af Donaufurstendömena, hvilken. dessutom är ett prejudikat och ett exempel, mot Ihvilket alla de europeiska stormakterna mäste protiestera. Hennes maj:ts regering har följaktligen pligster att vppfylla, ej blott frivilligt ätagna, utan sådama sc af Ryssland blifvit henne ålagda, och från Yhvil uppfyllande det är henne omöjligt att fritaggsa s Turkiet mäste försvaras mot angrepp. Hennes maj:ts regering är förbunden att försvara det, och denna iörbindelse måste uppfyllas. Detta är den första punkten. Den öfver turkarne vunna segern har frambragt ett högst smärtsamt intryck i England. Man mar betraktat den säsom ett öfverlagdt hän mot sjömakterna. Men berättelsen som man gifvit om derna affär är oriktig. :Det är icke sannt att turkiska eckadern hade trupper ombord som voro bestämda itt anfalla Suchum-Kale. Skeppen voro lastade mec lif: medel för Batum, och de förstördes i en tirkisk hamn, hvilken är turkiskt område, och som Eigland är förbundet att beskydda. Innan jag slutat föregående mening afbröt miggrefye Nesselrode med-den lifliga försäkran att ingenting var grundlösare än antagandet, att ryska regeringen hade närt en önskan att bereda en skymf åt; England och Frankrike, och att detsom skedt var dem oundvikliga följden af den ställning dessa bäda rmakter intagit och den de anvisat åt Ryssland. Turrkiet, sade grefven, förklarar oss krig, och öppnar fällttäget före den tid det sjelft utsatt, anfaller vårt område och bemäktigar sig en liten fästning, som det ännu innehar, och ni tadlar oss för det vi möta fiemdtligheter med fiendtligheter. Men kom ihäg, jag ber, att vi ha krig med Turkiet, och att man aldrig hört talas om ett krig, som ej varit ätföljdt af dylika tillfälligheter som den hvaröfver ni beklagar er. Värt anfall var till och med en defensiv ätgärd. De turkiska skeppen voro uppenbart lastade med krigsmateriallier, bestämda för de stammar som bekriga oss på vära gränser. Denna sista punkt, herr grefve, svarade jag, är ett faktum hvaraf våra uppfattningar äro olika. Jag upprepar att de turkiska skeppen förde turkiska lifsmedel till en turkisk ort. Hvad angär det ni talar om krigsbruk, mäste jag upprepa hvad jag redan har sagt, att det närvarande kriget är abnormalt, och att det ej är vi som bragt sakerna till den ytterlighet hvari de befinna sig. Emellertid klagar jag vid! detta tillfälle mycket mindre, än jag antyder hvad man har att vänta, och jag vill ej dölja för er, att om vi visat den största längmodighet i afseende på vära flottors insegling i Svarta Hafvet, — en lärgmodighet som hade kunnat utsträckas ännu längre — så är det, efter hvad nu skett, en ren omöjlighet att längre uppskjuta inseglingen. Kansleren svarade, såsom han redan gjort, att han väl begrep de känslor som uppstätt i England och Frankrike, men att denna nyhet icke gaf honom någon anledning att tro, att hennes maj:ts skepp Verkligen inseglat i Svarta hafvet, eller ens att deras insegling var definitift besluten, och att hvad diet utspridda ryktet beträffade angående ett tilltänkt; bombardement af Varna, någon sädan afsigt icke )hystes af ryska regeringen., Efter att sålunda, som jag tror, hafva gifvit kansleren en helsosam vink, talade vi om andra punkter. Grefve Nesselrode beklagade sig öfver det wppförande man iakttog vis-å-vis ryska regeringen: dlet var ett exempellöst uppförande. Man rådfrågade sultanen om de vilkor på hvilka han ville göra fred, och sedan man uppgjort och förenat sig om dessa vilkor i uteslutande turkiskt intresse, kallade man på Ryssland att komma och skrifva under hvad man beredt för denna makt. Dessutom var den ideen cttaf Ryssland fordra att det skulle sända en plenipotentiär för att under de allierades auspicier samråda med. en turkisk plenipotentiär, en fullkomlig nyhet, en ovärdighet, som man ej kunde föreslå den minsta stat i Europa, ett vilkor som Ryssland ej på hundra är underkastat sig i sina förhållanden till Porte, och som man icke kunde vänta att det nu skulle underkasta sig. Jag besvor grefve Nesselrode att väl betänka, att om relationerna med Turkiet voro vigtiga för Ryssland, så voro våra intressen i Turkiet icke mindre vigtiga, att dess svaghet och dess förfall, hvarom då mycket blifvit taladt, endast voro ytterligare grwnder för oss att icke undandraga det vårt bistånd: Jag tillade att jag förgäfves försökte fatta huru detlkkunde bli fråga om en förödmjukelse för Ryssland, då vi alldeles icke hade någon afsigt att förödmjuka det. Det är här å bane en fröga af europeiskt intresse, och ni stöter er på att Europa vakar öfver detta intresse. Jag upprepar att jag ej förmår begripa eu sädant resonnemang., Det kommer derafo, invände kansleren, att ni icke ser saken ur vär synpunkt. Tvärtom, sade jag; detär just från den sidan jag söker att betrakta edra invändningar. Jag antar att England är inveckladt i ett krig eller en tvist med Turkiet; jag skulle mycket väl kunna begripa att de andra makterna önskade taga del i affärens uppgörande; men hvad jag aldrig skulle kunna fatta, är att England skulle känna sig förnärmadt af de andra staternas önskan att taga del i ett uppgörande, hvari dess intressen äro på det innerligaste införlifvade., Grefve Nesselrode inskränkte sig till att fråga, hvad England skulle hafva tyckt om det, ifall de andra umaAltarma hada tagit cm föra att vila Intarrancara I