Aftonbladet – 17 februari 1854, sida 1

Vi meddela nedanföre några profstycken af den diplomatiska korrespondensen i orientaliska frågan, som vid engelska parlamentets sammanträde blef af engelska regeringen för detsamma framlagd. Vi hafva valt tre af engelska ministerns i Petersburg depescher till lord Clarendon, hvilka vi trott vara mest betecknande för tonen, hvari England fört underhandlingarne med det ryska hofvet. Man finner af dessa utdrag, att engelska regeringen, — och följaktligen äfven franska regeringen, som med den förra handlat i den innerligaste öfverensstämmelse — så tydligt tillkännagifvit afsigten med de förenade flottornas inlöpande i Svarta hafvet, att någon ytterligare förfrågan deröfver från Rysslands sida var fullkomligt obehöflig och obehörig. Också kan man vara temligen säker att de vestra regeringarnes ännu ej offentliggjorda svar på ett lämpligt sätt upplyst sjelfherrskaren i detta afseende, så att ingen vidare tvifvelaktighet hos honom kunde ega rum. Det är utan tvifvel till följe af detta svar och af grefve Orloffs misslyckade beskickning till de tyska hofven, som ryska czaren ändtligen synes ha funnit för godt att afstå från sin fordran på att underhandla direkt med Turkiet, hvarom dagens utländska post berättar. Den orientaliska frågan skulle dermed inträda i en ny ställning, och stormakternas bemedling, denna gång likväl understödd af de starka ännu pågående rustningarne, kanske ännu ytterligare tagas i anspråk till förekommande af ett europeiskt krig, som hvarje makt vill undvika, men måhända i detta ögoriblick mest af alla kejsar Nicolaus. Under sådana omständigheter är det ganska troligt, att hrr Kisseleff och Brunnow icke resa alltför långt bort från Frankrikes och Erglands hufvudstäder, och att den nyss de facto upplösta Wienerkonferensen icke dröjer att åter konstituera sig, för att gifva materialier till nya Blå Böcker,. Efter hvad som förefallit torde dock de vestra makterna denna gång ej vara så villiga som förut att sätta tro till czatens nya fredsförsäkringar, och deras ministrar, om de qvarstanna i Petersburg, komma utan tvifvel att der föra ett ännu bestämdare språk än hittills. De för engelska p rlamentet framlagda depescherna utgöra två volymer, den ena af 400, den andra af 378 sidor; det första aktstycket är dateradt den 20 Maj 1850, och det sista af den 24 Jan. innevarande år, uttrycker på några rader lord Clarendons bifall till sir Hamilton Seymours redan anförda depesch af den 13 Januari. I. Från Sir Henry Seymour till Lord Clarendon. (Mottagen den 9 November.) Petersburg d. 1 Nov. 1853. Mylord. Såsom bekant, äro de två stora motiver, af hvilka czarens politik i afseende på Turkiet framställes vara förestafvad, det lifliga intresse Hans Maj:t tar i sina turkiska välet underkastade trosförvandters välfärd, och den barbariska behandling som man vill öregifva att dessa och andra kristna sekter ständigt ro underkastade frän sina lagliga men barbariska styresmäns sida. Det händerej ofta att en lägenhet erbjuder sig till direkt jemförelse mellan de två regeringarnes, icke försäkringar, men handlingar mot stora massor af denna kristna befolkning; men då en sådan jemförelse erbjuder sig, med afseende på Donaufurstendömenas ockupation 1848, önskar jag deraf draga fördel. År 1848 ansägs Moldaus och Wallachiets besättning af Ryssland alldeles nödvändig; Turkiet hade en annan äsigt af saken och betraktade ätgärden ej blott såsom onödig, utan rent af skadlig. Säsom man kunde vänta blef den beskyddande maktens tanke den gällande, och sedan stora ryska truppmassor öfvergått Pruth, fann sig Porten, för att ej se sina provinser helt och hället öfverlemnade åt czarens armåer, tvungen att ta del i ockupationen. Här blir kontrasten mellan de båda makternas förhällande på en gäng högst slående. Den ryska kommissarien lät genast anställa häktningar och förföljelser i en ganska stor skala, och uttryckte sin förvåning öfver att turkiska kommissarien nekade att taga del i dem. Fuad Effendi förklarade att hans herre var lifvad af alldeles motsatta afsigter, att hans syfte var icke att straffa utan att förbättra; att han säg emot framtiden, ej tillbaka till det förflutna, och att han var en fiende till reaktionära åtgärder. De turkiska auktoriteterna förklarade vidare det vara sultanens önskan, att hans truppers närvaro skulle vara till förmån för