Aftonbladet – 13 februari 1854, sida 2

deles den förre, togo partiet fullt tragiskt, och af hvad i det föregående här yttrats, torde följa att vi, för vår del, godkänna endast denna uppfattning. Då förfaller ock brytningen af sig sjelf. Shylock är: en öfverlägset bildad jude och med sina och sin stams fiender blottställer icke han sig för. åtlöjet; men i scenen med Tubal är det onekligt att författaren, med sitt vanliga djupa konstnärskap, tyckes velat visa Shylock likasom i full hvardagshabit, och Devrient åtminstone lärer anslagit en trivialare ton i denna scens patetiska utbrott, hvilket skall hafva varit af mycken effekt. Hvad Shylocks kostym angår har den varit mycket olika. Italiens judar begagnade i medeltidens sista sekler röd trekantig hatt och icke den kända brämade påsmössan, som väl egentligen är polsk. Ett. gammalt. judeporträtt från dessa tider, efter hvilket Shylock varit kostymerad på Dresdens scen, visar en svart s. k. Roquelaure med pelsbräm, under den en åtsittande fotsid, ända ned tillknäppt rock med bälte. Kean nyttjade svart hatt uppfästad på sidorna, ungefär lik Bazils iFigaropjeserna. Costenoble i Wien hade hvit roquelaure med mårdbräm, derunder svart kort lifrock, svarta mamelucker och bottiner samt ett lysande bälte, i hvilket knifven hängde i en läderslida bredvid en väska; på hufvudet dn mårdbrämade påsmössan — onekligen en ganska praktfull kostym, ytterligare förhöjd af det på bröstet nedhängande hvita skägget. Tubal har blott en scen, men den är af vigt. Shylock är hans stamförvandt, hans kompanjon i mången spekulation, men icke hans vän; han vill visst ej bryta med honom, men unnar honom gerna en och annan förtret, och har sin skadeglädje åt hans hejdlösa utbrott af vexlande förtvitlan och hämdefröjd, alltefter som det gäller dottern eller Antonio. . Den