Aftonbladet – 13 februari 1854, sida 1

lägger en så tjusande effekt i ett par scener at d:te akten. Salario och Salarino hafva i visst hänseende samma funktion här, som kören i det antika skådespelet. De föreställa det bättre folket i Yenedig med dess sympatier och antipatier, och äro såsom sådana fint tänkta och vil hållna. Såsom bevis härför må t. ex. anföras, att de äro de enda som håna, till och med äro obarmhertiga mot Shylock icke för det han är Shylock, vtan för det har är jude. De hafva i öfrigt, såsom det höfves allmänna typer, föga egendomlighet; och det är rätt. Port:as högst originella ersonligthet är en svår uppgift för skådespelerskan, ty denna karakter är så pass idealisk, att dest kan bii fråga om huruvida den är fullt maturenlig. Det är en ytterst rikt begåfvad natur, så rikt att det tycks tvifvelaktigt huruvida alla dessa förmögenheter kunna tritvas tillhopa has samma individ. Stolt och ödmjuk, kari:-ulen och dock innerligt qvinlig; jungfruligt ren och skär med ett skäligt oblygt skämt rå läppen, djupt känslig och förälskad ända till den mest glödande passion, med oupphörligt gyckel och skämt på tungan, — synes det åtminstone som vore Portia ett aggregat af skärande, fast intressanta och sinnrikt. om ock ej alltid fullt lyckligt, förmedlade motsatser, Men denna gestalt, eller rättare sagdt le skiftande gestalter, hvari denna qvinliga Proteus uppenbarar sig, måste på det lifligaste gripa hvar och en, och scenem eger månända ingen karakter som mera maångfaldigt och ihållande fängslar åskådaren, , denne må illhöra snart sagdt hvad bildninggsgrad som helst. Denna vackra och tacksamma . roll har i fjerde och femte akterna ett nästtan ständigt dubbelspel, som fordrar stor finaesse i be