Aftonbladet – 13 februari 1854, sida 1

aldrig fattningen och förädlas snarare än motsatsen, derigenom att den, en sönderslitande minut, offras åt vänskapen för Antonio. Graziano har i grunden både till karakter och situation en stor likhet med Bassanio: han står blott alltigenom ett trappsteg lägre; detta skulle för en annan än Shakespeare varit en betydlig olägenhet i dramat och, efter alla vanliga reglor, tillintetgjort Graziano; men så som han blifvit behandlad fyller han, märkvärdigt nog, förträfMigt sin plats bredvid Bassanio, utan att denne ett ögonblick förmår tränga honom i skuggan. Detta ligger i karakterens sanna och sprittande humor, som intet ögonblick förnekar sig, Han är skämtare ex professo, talar gerna, såsom i förbigående sagdt, nästan alla Shakespeares personager, — och hans vis comica kan, fullkomligt inatursannt, ej ens tyglas af dogens närvaro och hans högt älskade Antonios annalkande undergång; men han är alltid gentleman, och hans smärta och förbittring mot Shylock gå, under sjelfva ordlekarne, icke dess mindre från djupet af hans känsliga hjerta. I kärlek hör han, likasom hans Nerissa, till det glada slaget; han älskar hjertligt, troget ikasom hon, och de äro just skapta för hvarundra; ingendera suckar eller smäktar, ingenlera skulle skrida till någon tragisk ytterligret om deras hjertas vän, sveke dem, men ngendera skall svika den andra, dertill mena le hvarandra för väl, och äro för redliga och synnerhet passionfria. Lorenzo och Jessika sympatisera ock förräffligt, Med mindre höghet och djup än 3assanio och Portia, mindre qvickhet och verldsakt än Graziano och Nerissa, äro de glada, kämtfulla som dessa, och hafva, såsom de örra, en lätt, serdeles angenäm lutning åt det värmiska, hvilket kläder dem förträffligt och