Aftonbladet – 11 februari 1854, sida 2

gifver denne man, — jag lofvar att blifva dig en bättre beskyddare... Lyd derföre mitt råd, lilla Ceeilia... Under dessa ord hade Fredrik närmat sig. Itastig ryckte han hufvan och slöjan från öfverstens hufvud. Ett rop af harm undföll honom. Öfversten hade rest sig upp och fruktande att blifva igenkänd vinde han hufvudet åt sidan. Men Fredrik hade blifvit intagen af samma fruktan. Äfven han vände sig bort, och vågade icke mer kasta en enda blick på damen,. Ofversten märkte detta och insåg genast hel: sin öf. verlägsenhetr. Oaktadt ett smärtsamt s rgn vid vimnandet at Cec: Has namn hade träffat hans hjerta, kwrde han ock icke motstå begäret att sätta Fredrik i yterligare förlägenhet . .. — Åck, min herre, — sade han, -— hvarför vänder ni er bort... Nyss lofvade ni Ju att blifva min beskyddare mot den nedriga öfversten . .. Och nu... Stobde gick närmare. Fredrik drog sig allt mer och mer tillbaka. — Bort din satans hexa! — mumlade han. — A nfäkta och regera sådane bedragerskor! ... Förlt, min fru — fortfor han förvirrad — det måtte vara ett nisstag! Ni finner ju, att jag ej känner er, lika litet somni känner mig... — Men om vi ändå kände hvarandra ! — sade Stobåe. Fredrik bleknade . — Huru! — utbrast han. Han vä de sig om, och kastade en djerf. blick på damen. en onktadt ett och annat drag i detta ansigte föreföll ho1om bekant, var han dock längt ifrån att ana sanningen. Fredrik ihågkom nn att han ock bar förklädnad. Han hade en n öirk peruk, svärtade ögonbryn och skigg, samt var för öfiist helt och hället svartklädd. Denna tanke Ingnade honom något. Han kan icke känna mig — tänkte han — såvida icke madam Hofverberg förräct mig... Din anamma, hur skall jag förklara denna gåta? ... Nav il, min herre — återtog öfversten, som nu tyckte sig 7 plågat honom nog och som dessutom kon. itt tänka 3 sina egna vigtiga angelägenheter, — må vi 1 skiljas utan att lära känna hvarandra... Men så här... dema röda och hvita bandros, som ni tafnat pr sotfvet, oc 1 som förmodligen utgjort ett igenkämnincss ecken, bibehåller jag, som ett minne af denna korta ch flyktis a bekantskap . .. Farväl, farväl... Han grde en djup nigning och drog sig baklänges t genom lörren ... Full af raseri ryckte prinsen på en locksträvs, för att inkalla Wilkens, som under tiden att och drack på källaren, (Fortsi.)